Med en blå plastmössa på huvudet och tofflor i samma färg, välkomnar Annelie Andersson mig när hon öppnar dörren till Åkes slakteri. Jag ombeds att sätta på mig liknande skyddskläder, för att sedan visas runt i slakteriet.
En något mättad doft fyller den långsmala hallen som leder förbi en kokvrå och sedan vidare till ett stort gult rum där styckning av kött pågår.
Annelie Andersson har arbetat på familjeföretaget sedan det grundades av hennes far 1992. Nu driver hon det tillsammans med sambon Anders Jansson och sin son Jonas Jörgensen.
Det är under höstarna som verksamheten här är som störst. Då levereras runt 35 djur, tre till fyra dagar i veckan för slakt. På våren sker leveranser en gång varannan vecka. Djuren kommer från lantbrukare på en radie av cirka 15 mil.
– De kommer från Dalarna med omnejd, från Västmanland, Örebro och härifrån Söderbärke.
Åkes slakteri får främst in lamm och kor, men två veckor under hösten är reserverade enbart för älg. På slakteriet ska djuren genomgå ett visst antal steg innan de kan styckas, kylas ner och återlämnas till lantbrukaren. För själva slakten, krävs det utbildade slaktare, men dem har det blivit ont om.
Annelie Andersson har sett en stor förändring av branschen de senaste åren.
– Det är en gammal bransch, flera hundra år egentligen. Ungdomar i dag är inte uppväxta med djur. Förr var det mer naturligt.
Det ligger väl i tiden att inte äta så mycket kött heller, för miljöns skull?
– Det är bättre att välja det svenska köttet framför det importerade. Här är det betande djur som är bra för den biologiska mångfalden.
För djurens skull då?
– Folk kan äta kött, men de vill inte se eller veta hur det går till. Bönderna i dag är så påpassade, men alla djurägare är måna om sina djur.
Annelie Andersson upplever att många inte vet hur köttproduktionen fungerar i dag och att hantverkskunnandet har gått förlorat – i alla branscher.
– Nu ska man sitta framför en dator i stället, säger hon medan jag hastigt plitar ner orden på min bärbara dator.
Hennes sambo Anders Jansson, som slagit sig ner på en pall bredvid, håller med och inflikar att det fanns mer djur förr.
– Då slaktade man till sin egen familj och barnen var med. Mina barnbarn kommer hit och tittar, för dem är det inget konstigt.
Ändå tycker han att det på ett sätt är bra att man ser till allas välfärd och att alla djur ska må bra och att djurhållningen förr i tiden kunde vara si och så. Annelie Andersson håller dock inte med om att det var sämre förr.
– På små gårdar var man rädd om det man hade. Storskalighet däremot kan bli fel i längden. Ska man vara slaktare måste man tycka om djur och ta det lugnt och stabilt, men att göra slakten fin det går inte.
För Annelie Andersson och hennes kollegor i branschen har bristen på slaktare blivit akut. För att klara av sitt eget företag behöver hon anställa en till. Dessutom behövs tre extra under hösten när det är som allra mest att göra. Med ljus och lykta har de sökt efter en utbildad slaktare under två års tid.
– Ska vi få någon mat i framtiden måste vi se till att slakteribranschen fungerar.
