Lokalt i:s utsände blev inbjuden att hänga med förskoleklasserna på promenaden i tisdags. Barnen delar in sig i tre grupper, hittar varsin handkompis att hålla i handen och så halkar vi i väg.
– Vi brukar alltid hitta hundbajs på promenaderna. Som mest har det varit ett 20-tal högar, säger Catrine Tullsäng.
Promenaden går runt Prästgärdet och tar drygt en kvart. Den senaste tidens töväder gör att ordspråket “det som göms i snö kommer upp i tö” verkligen stämmer. Nästan omgående har barnen identifierat morgonens första hundbajs.
– Både vi och barnen är ju rädda att råka kliva i bajset, det är inte så roligt. Och nu på vintern gillar barnen att kasta sig i snödrivorna under promenaden men de har insett att de då riskerar att lägga sig i hundbajset, säger Catrine Tullsäng.
Höjden av lathet upptäcker vi ett par minuter in i promenaden. Bara en meter bakom en hundlatrin har någon hundägare låtit sin hund göra sina behov, utan att ägaren tagit rätt efter sin hund.
– Titta här, det finns till och med hundbajspåsar vid latrinen som man får ta av, om man har glömt sin egen påse. Och ändå ligger det hundbajs ett par steg bort… konstaterar Catrine Tullsäng.
Under promenaden har barnen mycket att säga om att de hittar hundbajs varje morgon.
– Det är äckligt, säger ett av barnen.
– Tänk om man trampar i bajset, säger ett annat.
Varför tror ni att hundägarna inte tar upp bajset efter sin hund då?
– De kanske är gamla och har ont i ryggen, föreslår Kallia.
Och visst, det kan såklart kan vara en godtagbar förklaring. Men ålder och ryggont kan knappast vara anledningen till alla 13 hundbajsar som barnen räknar till denna morgon.
– Det är samma sak när vi ska gå till lunchen. Då ska vi bland annat passera över en smal bro, över Ljusterån, och där är det ofta hundbajs. Vi pratar mycket med barnen om detta, om att man måste tänka på att plocka upp efter sin hund, men så ser de ju varje morgon att det är många som inte gör det. Nu hoppas vi och barnen att hundägarna här i Säter skärper till sig, säger Catrine Tullsäng.
