Varför ska minnet upptas av så många oväsentligheter när man så mycket hellre vill och borde komma ihåg vad Ecuadors huvudstad heter, vilken av Gustav Vasas söner som förgiftade den andra, eller vad man åt för fantastisk fisk på den där mysiga restaurangen (”vad den nu hette”) förra helgen?
Jag kommer till exempel ihåg vad Knasen gjorde i en seriestripp från 1978 och vad general Svammelman sa i en annan tidning.
Och varje gång jag ser utrikeskorrespondenten Bo Inge Andersson tänker jag på att min studiekamrat på journalistutbildningen berättade att hans tysklärare i Örkelljunga hade haft Bo som elev.
Varför minns jag detta? Och till vilken nytta?
Det är helt värdelösa minnen som ploppar upp med jämna mellanrum och tar upp plats från betydligt viktigare saker.
Ett av de mest absurda minnena är dock från klass fem på Forssaängskolan. Och det är nu som du som är känslig ska sluta läsa!
Vi skulle lämna urinprov och var och en fick ställa upp sin lilla burk med namnlapp på en bänk. Det här var på den tiden som urinprov inte hade något med den personliga integriteten att göra, i alla fall inte när det gällde barn.
Pinsamt var det säkert ändå, men det som verkligen etsat sig fast i minnet är när en klasskompis, vi kan kalla honom Kalle Karlsson, ställde dit sitt bidrag.
Till skillnad från alla andra ungars nästan bruna morgonurin var Kalles så ljusgult att det nära nog såg ut som vatten.
Jag minns inte om någon i klassen gjorde en affär av färgskillnaden då, men för mig har urinprovsförvirringen blivit synonym med Kalle.
Hemskt. Men sant.
I dag kan jag knappt tänka på min mellanstadieklass utan att minnas Kalle och hans blekgula urinprov.
Och för att inte tala om när jag ser någon dricka viss sorts öl eller väldigt svag äppeljuice! Det är verkligen inget trevligt minne – och jag skäms för att berätta det.
Men trots åtskilliga försök att förtränga detta smått störda minne så försvinner det inte. Snarare tvärtom. Den lilla burken med den gula vätskan på bänken i skolsalen är för evigt inetsad i hjärnbarken.
Men vad minns Kalle Karlsson själv av urinspektaklet?
Ingen aning.
Jag har knappt träffat honom sedan dess och om vi någon gång skulle ha en klassåterträff misstänker jag att han inte skulle uppskatta inledningsrepliken:
”Hej, Kalle, kommer du ihåg den där gången vi skulle lämna urinprov i femman?”.
