När Åsa fick en förfrågan från Tankesmedjan Tiden om att skriva en bok var hennes första reaktion ”nej, vad ska jag skriva om? Jag har inte tid och jag kan inte”. Det tyckte förlaget var synd eftersom det är så få kvinnor som skriver politiska böcker.
– Det var att trycka på helt rätt knapp och jag började fundera, berättar Åsa som då precis följt med polisen i Västerås och råkat hamna mitt i en situation under en utryckning.
– Två beväpnade gängkriminella personer var på väg att ta livet av en annan person, berättar Åsa och det märks att hon fortfarande är berörd av händelsen.
– I flera år har jag gått och funderat på hur Sverige, som är ett av världens rikaste och mest jämlika länder, kunnat bli så segregerat, säger Åsa och nämner växande ekonomiska klyftor, bostad- och skolsegregation.
– När människor lever i utanförskap i generationer är det något som inte fungerar. Då har vi inte lyckats med vårt samhällsbygge. Med detta kommer parallellsamhällen, gäng, knark och skjutningar.
Åsa frågar sig själv vilket ansvar Socialdemokraterna och hon själv har i sammanhanget.
– Den där kvällen i polisbilen blev allt så tydligt. Kontrasten mellan en solig fredagskväll och barnen som lekte i parken medan vi åkte runt och letade efter en mördare.
Åsa försöker ge några svar i boken, men påtalar att det inte kan ses som hela sanningen.
– Hela boken är egentligen ett sökande efter ett svar på hur det kunde gå så här och vad mitt partis ansvar är.
Ett skäl som hon anger är att Socialdemokraterna inte tagit tillräckligt tydligt avstånd från nyliberalismen.
– I början av 90-talet skiftade vi Socialdemokrater fokus från att prata om klass till att bejaka mångkultur och valfrihet.
Det behöver inte vara fel, men vi hade inte någon tillräcklig plan med hur vi skulle lyckas hålla ihop samhället.
– Jag är kritisk till att inte jag, när jag var kommunalråd i Norberg, tidigare och tydligare sa ifrån om att det är helt omöjligt att placera så många asylsökande i en sådan liten kommun. Vi protesterade med artiga små brev till alliansregeringen och migrationsminister Tobias Billström när jag borde ställt mig upp och skrikit, säger Åsa.
En anledning till att Åsa inte gjorde det var att hon var rädd att uppfattas som främlingsfientlig.
– Den som läser boken tror jag förstår att jag inte är emot andra kulturer eller människor från andra länder, tvärt om. Sverige behöver människor från andra kulturer som kan berika oss. Jag vill även hjälpa dem som flyr från krig och elände.
Åsa är övertygad om att människorna måste få chans att bli integrerade i samhället.
– Det räcker inte med att få en säng att sova i. Vi måste även hjälpa människor att lära sig språket och bli en del av samhället. Migrationen får inte vara större än vad integrationen hinner med. Annars blir det inte bra, varken för de som kommer eller de som redan bor här.
Åsa säger att hon har hög tilltro till människor samt politikens förmåga och att hon tror på förändring.
– Samhället är människans verk och vi kan förändra det om vi vill. Jag argumenterar för att vi måste skapa ett dynamiskt, modernt ”Bullerbyn 2.0” där vi tar vara på alla människors erfarenheter och förmågor oavsett vem man är eller kommer ifrån. Att vi både välkomnar, men också ställer krav på människor.
