En sådan grej är det här med cykelhjälm. Något som jag alltid har varit en barnsligt stor motståndare till.
Att cykla är och har alltid varit en stor del i mitt liv, det är på cykel jag tar mig dit jag ska helt enkelt. Och trots att jag är ute i trafiken och flänger varje dag, så har jag alltid sagt att den dag det blir lag på att vuxna cyklister ska ha hjälm; då blir det taxi för min del.
Fåfängt och barnsligt, jag vet, men det är något med de där ”krukorna” på huvudet som många cyklar omkring med som väcker ett oförklarligt motstånd. Och jag har ofta känt mig som en cool vardagsrebell när jag rullat förbi dem med håret blåsande fritt i luften.
När min dotter var liten var jag ju självklart noga med att hon alltid skulle ha hjälm. Ofta fick jag höra ”varför måste jag ha när du inte har mamma?”. Inte ens vid sådana tillfällen var jag mogen nog att ge efter.
Jag har en jämnårig vän som är precis det jag inte är. Mogen och förnuftig alltså. Åtminstone när det kommer till cykelsäkerhet. Sedan många år har hon knäppt på sig ”krukan” så fort hon ska ut och cykla, både sommar som vinter.
Vi har varit nära vänner sedan barndomen, en vänskap som hon nyligen satte rejält på prov.
När jag fyllde år fick jag nämligen en cykelhjälm av henne i födelsedagspresent!
En stor svart, visserligen modern, ”kruka” med rem under hakan och extra skumgummifyllning. Jag blev mållös först, men tackade med ett stelt leende för omtanken. Men för mig själv tänkte jag att ”aldrig i livet att jag använder den där!”.
Men så kom första snön och ishalkan i slutet av oktober. Och med den började vädjan från min sambo om att också använda hjälmen när den nu ändå finns. ”Snääälla, för min skull”, var det argument som efter många år av motstånd till slut fick mig på fall.
Så nu har jag haft ”krukan” på mig två morgnar när jag cyklat till jobbet. Jag ljuger om jag säger att det kändes naturligt och bekvämt, men det var heller inte så farligt att det motiverade min långa benhårda vägran. Och jag kommer att använda den fler gånger. Det har jag lovat min sambo.
Se där, ett ”vuxenpoäng” till mig!
