Jag älskar verkligen maskerad, men har inte blivit inbjuden till någon på flera år. Om det beror på att jag anses för gammal för att ”toka mig” på det sättet, eller om det inte är så vanligt längre som när jag var yngre.
För då hade merparten av alla fester och tillställningar ett klädtema. Vanligast var togapartyn och Vilda västern-fester. Och jag försökte gå på alla.
En riktigt lyckad (tycker jag själv) maskering var när jag på en krogfest föreställde människans onda och goda sida.
Halva jag var svart från topp till tå, med ETT djävulshorn på huvudet. På den andra halvan var jag vitklädd med en halv gloria. På halva munnen hade jag målat med svart läppstift och på den andra med puderrosa. Och så vidare.
Mest stolt är jag kanske över den gången i slutet av 80-talet när jag och min kusin A vann en stor riksomfattande maskeradtävling med final på krogen Bolanche.
Hon klädde ut sig till den dopade skandalidrottaren Ben Jonson och jag var hans dopingspruta. Riktigt knivigt att få ihop den dräkten, men det blev riktigt bra.
Ett mindre lyckad exempel var när jag klädde ut mig till Olivia Newton John från filmen Grease. Men alla på festen trodde att jag var Peg Bundy från 80-90-talsserien ”Våra värsta år”!
Men det här intresset för att gå in i andra karaktärer började redan i sjunde klass.
Jag hade precis börjat på högstadiet på en ny skola och försökte som många andra att hitta min plats bland alla äldre, till synes självsäkra, elever. Att inte sticka ut för mycket var a och o under den här perioden.
Ändå valde jag att på mitt allra första skoldisco gå utklädd. Visserligen var det maskeradkväll med 70-talstema, men alla visste att kommer man utklädd är det socialt självmord för resten av skoltiden.
Det visste även jag. Men kunde ändå inte låta bli.
I full hippiemundering á la Woodstock äntrade jag mitt första skoldisco. Och mycket riktigt var jag den enda utklädda!
Det blev först knäpptyst, sedan började alla skratta. Och jag fick stålsätta mig för att inte vända direkt på klacken och rusa hem.
Men händelsen avskräckte mig ändå inte, efteråt tyckte jag faktiskt att det roliga med att skapa en kostym och gå in i en roll uppvägde det pinsamma.
Jag ska dock försöka att inte orsaka pinsamheter på den annalkande festen.
