En uppsjö fantasifulla smeknamn florerade; Murklan, Hojla, Flos, Puppan, Slangen, Narren och oändligt många fler.
De förhållandevis begränsade geografiska ytorna vi samsades om såg emellertid till att gränsdragningarna mellan grupperingarna inte alltid var helt knivskarpa, så att säga.
Mitt i denna puttrande smältdegel av ung-domlig glöd och dito bräcklighet fanns en företeelse som stack ut, en gemensam nämnare som återkommande sammanfogade oss – livemusiken.
Extra påtagligt blev det när lokalikonerna i The Hymans intog scenen i den oansenliga källarlokalen en trappa ned, med ingång via gaveln på Folkets hus. ”Mer Ramones än Ramones själva” löd parollen. Jag är beredd att hålla med.
Under detta fartfyllda decennium attraherade Ludvika exceptionellt många kvalitativa musikakter, varav flera sedermera kom att lägga världen för sina fötter. På nyss nämnda lilla plattform fick vi exempelvis ta del av oborstade versioner av The Hellacopters och Millencolin, liksom Hank von Helvetes Turbonegro och Marit Bergmans Candysuck.
Ungdomshaket Haffas bjöd in fyra ystra 16-åriga grabbar från Fagersta, som redan då kallade sig The Hives. Även norrländska hardcorefenomenet Refused kikade förbi.
Den nyansrika festivalen Underground Art & Noise poppade upp och fick några blomstrande år mot slutet av 90-talet. Två dagars vansinne och galenskap, i positiv bemärkelse. Ett av åren bidrog en samling välvilliga lokala krafter till att högoktaniga amerikanska rockbandet Electric Frankenstein flögs över från USA – för ett endaste gig. I Ludvika.
Och så hade vi förstås också slitvargen Skuthamnsfestivalen – vilken sägs ha tagit avstamp 1976 och enligt osäkra källor således Sveriges första musikfestival – som var ett lika ovisst som klassiskt dragplåster varje sensommar. Där för övrigt The Hymans var självskrivna år efter år.
Min bäste vän Våfflan och jag hade spisat Ramones-plattor sedan vi blev tajta sisådär anno 1988-89.
Därav var peppen total varje gång ett av dessa numera legendariska Hymans-gig tilldrog sig i den anspråkslösa bunkern under Folkets hus.
Dit lockades såväl rockarna som raggarna, liksom hiphopparna, skejtarna, skinnskallarna och alla de andra.
Inramade av gillesalens väggar i furupanel krokade vi arm och blev en enda skränig, svettig och salig enhet. Det är i alla fall så jag minns det.
