Utbildningen startas med tre timmars teori på fredagskvällen den 2 februari, följt av en heldag på lördagen med praktisk spårning i naturen. Under de två dagarna lär sig deltagarna att känna igen rovdjurens olika tassavtryck, så kallade spårstämplar, och vad som kan avläsas i deras spårlöpor; det vill säga under sträckan på vilken de rört sig.
– Det intressanta är att se vad djuren har gjort. Man kan till exempel hitta bytesrester längre bak. Det gjorde vi en gång i ett annat län. Då hittade vi en färsk spårlöp och vi hörde vargyl också. Vi sov i tält en natt och tidigt på morgonen så ylade vargarna 500 meter från tältplatsen. De samlades och sen drog de i väg.
Hur kändes det?
– Jättebra. Det upplever man inte många gånger i sitt liv. Det var en urtidskänsla. Vi såg inga spår nära tälten. De visste exakt var vi var, men vi visste inte var de var.
Så väldigt mycket varg finns det dock inte i Gyllbergen där spårningskursen arrangeras, men det finns strövarvargar som går in och ut i området menar Johan. Andra djurspår som kan upptäckas under kursen är dem efter mårddjur, som exempelvis mink och järv. Deltagarna får också veta mer om spår från lodjur, hunddjur och vildsvin samt skillnaden på djurens olika gångarter.
– Man kan se på steglängden vilken fart djuret har haft. Man ser om de använt gång, trav, galopp eller språng.
Med steglängd menas avståndet mellan spårstämplarna. Även själva stämplarna, tassavtrycken, mäts för att man exempelvis ska kunna skilja på varg, lo och järv.
– Man har alltid en tumstock med sig. När man ska spåra varg måste man spåra långt tillbaka och se steglängd mellan stämplarna flera gånger. Om jag befinner mig nära bebyggelse och har sett människospår intill är det troligen en hund.
Hur ser man skillnad på varg, räv och hundspår?
– Det är framför allt storleken på spårstämpeln, men även hundar kan ha stora spårstämplar. En del säger att man ser ett kryss i vargspåret men det kan även hundar ha. Man måste titta på hur den har rört sig. Vargen är ganska målmedveten, den springer inte alltid runt och krafsar och nosar överallt som en hund. Den travar vanligen och har ofta ganska lång steglängd.
Om man upptäcker spår av rovdjur i snön ska man inte följa spåret framåt berättar Johan Hedberg – utan bakåt, åt det håll djuret kom ifrån.
– Det är olagligt att följa efter ett fridlyst rovdjur till fots eller med motorfordon. Man bakspårar så att man inte stör djuret.
Varför är intresset för spårningskursen så stor tror du?
– Jag tror att människor vill lära sig och har börjat förstå att det är viktigt att alla djur har sin rättmätiga plats; att de har en uppgift och en ekologisk roll. Vi människor är som en invasiv art som tror oss bestämma över andra arter. Vi kan liknas vid blomsterlupinen som anses vacker men den tar ganska mycket plats och tränger undan andra arter, precis som människan gör, avslutar Johan Hedberg.
