Genom tre tonsatta decennier har det Falufostrade bandet cementerats som en av klotets mest prominenta akter i att förvalta Pink Floyds episka arv.
I det bombastiska, mot stjärnhimlen blickande storslagna och ned till minsta beståndsnivå i det fragila axlar Stumsner med kamrater uppgiften helhjärtat.
En ansats som bevisligen landat rätt på hemmaplan, bortaplan och så gott som alla tillgängliga plan.
Bandet är i grunden en formation av sex medlemmar som plus körsångerskor växer till nio och som turnésällskap inkluderar ett maskineri om hela 15 personer.
Embryot till vad som ska utmynna i P-Floyd är betydligt mer anspråkslöst än så.
– Jag var i början av nittiotalet med i Rådhuskällarens husband som hette En Man Kort. Inför en stor julfest önskade dåvarande krogägaren att vi skulle prova något nytt, något annat.
– Vi hade småplinkat lite på Pink Floyd-låtar ibland och jag gillade musiken starkt. Jag kastade väl ur mig “ska vi inte prova?”, och de andra var med på noterna. Gensvaret blev suveränt och folk liksom slussades i omgångar in i det lilla källarvalvet som ju är rätt trångt. Vi fick därför spela vissa låtar flera gånger för att alla skulle kunna ta del av dem, skrattar Janne Stumsner åt en episod som tidigt lägger bas för bandets tillblivelse.
Därefter, sommaren 1994, begår man en bejublad spelning inför 800 personer på Rådhusgården.
Stumsner stärks i övertygelsen att bandformatet av allt att döma har en publik och att denna tycks redo för ett oblygt koncept av detta slag.
Musiker tillkommer, ambitionsnivån stegras och P-Floyd lyfter. Medlemmarnas kraftfält samlas kring den enorma magnetism som utstrålas via Pink Floyd-alster som bland annat “Atom Heart Mother”, “Dark Side of the Moon”, “Wish You Were Here” och “The Wall”.
Resten är, som det tenderar att heta, historia.
– Ja, man har ju tappat greppet om det här med tid och rum, skrockar Janne gällande bandets långa och händelserika strapatser i den psykedeliska och progressiva rockens tecken.
Ofta hörs fraser som “tiden rusar fram så fort, man hinner inte med”. Men är det verkligen så?
– Ja, i fallet P-Floyd är det sannerligen på så sätt, konstaterar Stumsner och suckar uppsluppet varpå han låter ett leende rinna över i en minnesmättad redogörelse.
– Man ser vissa foton nu, från exempelvis ett gig i Karlstad, där barnen är med på bild. Nu har jag barnbarn och är alltså farfar. Det är lite obegripligt men också helt fantastiskt.
Gitarristen – som äger särskilt varma känslor för sexsträngade skapelser signerade instrumentfabrikören Music Man – fortsätter längs minnenas allé.
– Det är en oerhörd mängd ögonblick och upplevelser som kommer upp till ytan. När man är mitt uppe i det tänker man inte så mycket på det. Nu när vi börjat samla ihop intryck och karriärhändelser är det ofta man utbrister “men vad fan, grabbar, minns ni det här?”. Och så är man plötsligt tillbaka i alla de märkligheter och magiska saker som uppstått genom åren.
Han illustrerar den för bandet ständigt närvarande glimt som bevarar blicken ungdomligt nyfiken, trots att samtliga musiker nu är i meriterad ålder.
– Det har varit en enastående resa där kaos och glädje oavbrutet går hand i hand, skrattar han.
– I det här gebitet tror jag att ungdomsjaget kanske hänger kvar lite extra länge. Såg nyligen en träffsäker humorbild på nätet där en son säger till sin mamma att “jag ska bli musiker när jag blir stor”. Och mamman svarar “men älskling, du kan inte bli bådadera”. Det ringar in musikersysslan rätt bra, flinar Janne godmodigt.
I sitt passionerade värv att skänka ytterligare liv till Pink Floyds internationellt älskade låtskatt räds Falubandet vare sig stora ansatser eller vidsträckta äventyr.
I ladan i Skog strax utanför Falun har man brutit ny mark och närmast skapat en egen kultur.
Byggnaden – köpt av Janne och därefter via vänners hjälpande handlag omstöpt till nöjeshak med bar och 82 kvadratmeter scenyta – är en symbolstark pjäs i storyn om P-Floyd.
– Från början mötte jag rätt stor skepsis inför det hela. Det skulle väl inte gå att locka ut folk till skogen för att kolla på oss? Och första året var det 200 personer, vilket kanske var lite lågt sett till antal, men de som var där var desto mer entusiastiska.
Stumsner utvecklar:
– Sedan tar det dock fart rejält och publikskaran växer. I attityd och känsla etableras nästan ett slags mini-Roskilde. Folk campar en hel vecka intill ladan, nya vänskaper för livet skapas på platsen och kärlekspar till och med gifter sig där. Det är nästan så man blir lite rörd när man tänker på hur mycket fint som utspelat sig där ute i Skog, säger han med en blick som framstår ytterst närvarande i minnets starka känsloflöde.
Det är även i samband med en av bandets många spelningar i Skog som Janne i en intervju lite spontant kallar bandets fans för “floydianer”.
Ett begrepp sprunget direkt ur ögonblicket som ska visa sig bli synnerligen omtyckt och långlivat.
– Ja, det bara hände där och då, och folk verkade gilla det där försvenskade uttrycket som sedan blivit en rörelse i sig och utgör våra kanske mest inbitna anhängare, berättar en tacksam gitarrist.
Bandet är synonymt med välkalibrerad ljudbild och en ljusshow som sträcker sig bortom gängse normer i rockscenen.
Janne Stumsner tillskriver gruppens nära vänner och crew hedrande omdömen. Han gläds även åt hur en gemensam strävan och kärlek till musiken tagit dem till landets största scener och därtill utanför blågula gränser.
– Det är fascinerande att kika i backspegeln. Att det här bandet, som mest föddes ur en slump, har spelat i Dalhalla, Globen, Cambridge och på många andra häftiga platser… det är mäktigt och smått makalöst.
Stumsner upplyser att medlemmarna hyser olika infallsvinklar för vilka av Pink Floyds moment som skänker allra störst sinnesfröjd – och att detta utgör en styrka.
– Definitivt. Vissa, som jag och Peter, drar åt det mer experimentella. Andra gillar det mer akustiska och avskalade. Vi är lyhörda inför varandra och jag tror att det är viktigt. Sedan är nog den allra främsta anledningen till att vi fortfarande spelar tillsammans att vi tycker om varandra som människor, betonar Janne Stumsner.
Den brittiska rocklegend som lystrar till namnet Pink Floyd bildas 1965 och har då sångaren och gitarristen Syd Barrett (1946–2006) som ledargestalt.
Lite senare axlas denna roll av basisten och vokalisten Roger Waters, och som helhet har bandet frigjort 14 studioalbum samt mängder av samlingar och liveplattor.
Totalt visar försäljningssiffrorna av dessa i dagsläget svindlande 200 miljoner enheter världen över.
Janne Stumsner kastar ett öga på köksväggen i den pittoreska villan belägen i Faluns södra delar.
Här hänger en tavla av stort emotionellt värde för gitarristen.
– Den föreställer ett foto av Syd Barrett, taget av fotografen Storm Thorgerson. Han böjer ryggen bakåt i en rätt fascinerande vinkel, och tydligen ska han utan ett ord ha stått så där rätt länge tills att Storm var nöjd.
– Jag fick denna inramning till min 50-årsdag, och den är signerad av Thorgerson. Har också fått berättat av Barretts dåvarande flickvän, som vid ett tillfälle hälsat på oss här i Falun, att hon sitter på sängen till höger om honom på just denna bild. Det känns ganska stort att få komma så pass nära verkligheten i ett ikoniskt foto, berättar Janne med värmande resonans.
Och nu stundar nya minnesbyggen i det tema som under 2023 sätter 30-årsfirandet i fokus.
P-Floyd anammar ett volymstarkt grepp i syfte att krama mesta möjliga ur de gångna tre decennierna.
– Det här blir något av en historisk åktur, med massor av musik och lite videoinslag. Givetvis även en del kul anekdoter och glimtar av våra förehavanden hittills.
Tidsmässigt tillägnas turnén april månad, med stopp på flertalet stämningsladdade konsertlokaler.
– Vi spelar två dagar här på hemmaplan i påsk. Sedan kör vi även två gigs på Rival i Stockholm samt i Karlstad. Grand finale för 30-årsfirandet blir på Dalhalla i juli.
– Låtlistan är inte helt spikad än, men den börjar ta form. Vi har börjat repetera nu i veckan.
Gitarristen konstaterar goda doser entusiasm inför stundande livehögtider och att celebrera bandets hittills samlade prestationer i färgstarka konsertkalas.
Framöver spår han en fortsättning av kollektivets musikaliska resa.
Denna kan komma att ha färre enskilda etapper – men desto större dimensioner.
– Med tanke på bandmedlemmarnas egna liv och vissas ålder kan det nog bli så att vi inte kommer att spela offentligt lika ofta.
– Men när vi väl gör det, då kommer vi att göra det stort, säger Janne Stumsner.
P-Floyds 30-årsjubileum inleds på Magasinet i Falun den 7 april.
P-Floyd 1993–2023 – 30 year anniversary
7/4: Magasinet, Falun
8/4: Magasinet, Falun
14/4: Rival, Stockholm
15/4: Rival, Stockholm
21/4: Scalateatern, Karlstad
22/4: Scalateatern, Karlstad
28/7: Dalhalla
P-Floyd
Jan Stumsner: Gitarr
Hans Lundin: Gitarr, sång
Peter Holmstedt: Bas
Klas Anderhell: Trummor
Mats Nilsson: Klaviatur, sång
Håkan Norlin: Klaviatur
Thomas Alm: Saxofon
Marica Lindé: sång
Therese Heckscher: sång
Vid stora konserter anlitas även kammarkör samt stråksextetten Pink.
