– Jag blev jättechockad och glad. Det kändes mäktigt och stort.
Så beskriver Beatrice, eller Bea som om kallas för, känslan när hon fick reda på att hon fått priset.
– Sen blev jag så rörd av de fina orden att tårarna började rinna, säger hon.
Bea började sin handbollskarriär i Salem då hennes far startade ett lag som hon spelade i. Sedan gick hon vidare till IFK Tumba där hon spelade ”vänsternia” i elit på ungdomsnivå. Hennes släkt har spelat handboll i generationer.
– Jag är uppvuxen med handbollskulturen och gemenskapen. Det har gett mig jättemycket. Det har jag fortfarande kvar. Det vill jag införa här. Vi lägger inte ner en förening utan vi jobbar för att bygga en förening.
När Bea kom till IFK Hedemora Handboll fanns redan gruppen ”handbollskul”, men endast åtta barn var aktiva där.
– Jag började lite ”smått” och kände att ”det här går ju”.
Därefter rekryterade hon fler ledare och skapade nya lag.
– Nu står vi här med sex olika lag. Jag känner att jag inte har något stopp. Jag vill att föreningen ska växa ännu mer och få in lag i serier och till cuper. Jag vill utbilda spelare som går vidare i sina karriärer, det är mitt mål.
Bea erkänner att det inte är lätt.
– Det är svårt, men jag har passionen och folk runt omkring mig som tror på mig, så det kommer gå.
Beatrice efterlyser fler vuxna förebilder.
– Vi behöver fler engagerade. Jag, om någon, vet att det tar mycket tid, men det ger så mycket tillbaka. Barn och ungdomar behöver det här. De behöver en aktiv fritid, lagkompisar och gemenskap. Det är inte bara en sport, påpekar Bea.
Under träningen talar Bea även om vad som är viktigt för den som är i ett lag.
– Vi igenom vad var och en kan bidra med för att träningen ska bli så bra som möjligt. Hur beter vi oss och hur pratar vi med varandra?
Bea håller nolltolerans på dumma kommentarer och himlande med ögon.
– Ibland avbryter vi en hel träning för att enbart diskutera hur man är en bra lagkamrat.
Trots en eventuell förlust firar alltid Bea med barnen efter en match.
– Vi lär oss att gå in med en glädje till omklädningsrummet trots att vi förlorat en match. Vi går in med kämparglöd och peppar varandra. Det är jätteviktigt.
Att Bea nu fått på pränt att kommunen stöttar henne ser hon som en viktig pusselbit.
– Det är ett kvitto på att min vision går åt rätt håll. Att jobbet som jag lagt ner under fem års tid är rätt.
Nu får Bea 10 000 kronor av kommunen. En del gick åt när hon köpte fika till barnens avslutning.
– Jag känner att jag vill ge lite till dem.
Förutom detta vet hon inte vad hon ska göra med pengarna.
– Jag har inte hunnit tänka så långt, men som trebarnsmor finns det ”fickor att stoppa i”.
Denna kväll, som det är avslutning, har Bea bjudit in föräldrarna att närvara på träningen.
Sirpa Holopainen har två söner som är med på handbollsträningen. Hon tycker att Bea är en idéspruta och väl värd priset.
– Jag tycker det är fantastiskt hur hon får med alla barn, oavsett ålder och förkunskaper. Barnen hittar sitt bästa ”jag” i gruppen och kommer hem trötta och nöjda samt sugna på nästa träning.
Sirpa prisar även Bea för att hon är öppen och släpper in den som vill hjälpa till. Även andra tränaren Linda Hases får lovord av Sirpa.
– Ledarna har en bra personkemi och får till dynamiska träningar. De får barnen att klara av saker.
