Nästa år fyller The Hymans 40 år. Bandet bildades i Ludvika men medlemmarna bor numera utspridda i Eskilstuna, Björbo och Ludvika. Enda gången de ses är när de repar.
– Det är en av anledningarna till att vi inte lägger av – för att vi i princip aldrig umgås, en jättebra taktik, säger Kent, och tillägger att bandmedlemmarna trots allt är bästa vänner.
Och nu har de singelsläpp. Den ena låten heter ”In the Ruins” och är skriven av The Hymans. Den andra är en cover av låten ”Without You”, av den tyska rockgruppen The Richies.
– De har gjort en samlingsskiva med 20 band eller mer, som gjort egna tolkningar av deras musik. Vi blev tillfrågade och passade på att spela in två låtar, en egen också.
Kent Granlund berättar att båda sångerna handlar om olycklig kärlek. The Hymans sjunger om världsliga problem – inte världens problem, säger han:
– Det finns pretentiösa människor som sjunger om något problem i samhället och hur man löser det. Det tilltalar kanske Mikael Wiehe. Vi sjunger om tjejer som gör slut, ett banalt problem i sammanhanget.
Kan du beskriva er musik för dem som inte känner er?
– Om man vet vilka The Ramones är, vet man vilka våra förebilder är. Många som gillar punk tycker inte att Ramones är ett punkband utan ett popband. Men de spelade fort och utan krusiduller, bara rakt, och det tyckte vi var fantastiskt när vi var små. Jag tycker kanske att vi är poppigare än ett genomsnittligt punkband i Sverige.
Namnet ”Hymans” har gruppen tagit efter sångaren i Ramones som hette Jeffrey Ross Hyman. En gång när The Hymans spelade i New York, gav de bort en skiva till Hyman.
– Vi träffade honom inte, men vi bad folk som vi kände ge skivan till honom. När han dog fanns den kvar i dödsbot. Hans brorsa hörde av sig till oss via mejl. Han hade hittat den i Jeffreys skivsamling och skrev att: ”det här var en bra skiva”.
Ska ni ha någon spelning framöver?
– I december, i Falun bland annat.
Vilka är era ambitioner med musiken i dag?
– Punkrocken var nån form av revolt. Vi var arga, unga och slogs mot vuxenvärlden. Men om man spelar samma jävla låtar när man är 60 bast, då är man inte arg och ung längre, så är det bara.
– Nu är det en hobby. När man är ung har man drömmar, men när man fyllt 50 inser man att man inte kommer bli rik på sin musik. Förr kunde man åka runt och spela och sova på nåns köksgolv. Det är man för bekväm för i dag, och så vill man ju ha betalt också.
