Olle Johansson har tidigare gett ut nio böcker, den första för 43 år sedan. 2008 kom “Roffes Livs”, som uteslutande handlade om Hedemora.
– Bokhandeln tyckte att jag skulle marknadsföra den med meningen. “Boken som sålde mer än både Jan Guillou och Stieg Larsson tillsammans – i Hedemora alltså”, säger Olle Johansson.
Han är född i Varberg och växte upp i Söderköping i Östergötland innan han flyttade till Hedemora som 14-åring. Pappa Hasse Johansson hade fått jobb som gymnastiklärare i Hedemora och familjen bodde i Trotzgården.
– 1975-76 gjorde jag lumpen och sedan återvände jag ett par gånger till Hedemora, varvat med studier i England. Jag har jobbat på Grådö mejeri och som lärarvikarie i Hedemora innan jag flyttade till Stockholm 1986.
Hur ofta är du till Hedemora numera?
– Knappt alls, sedan min mamma flyttade till Skåne för några år sedan. Jag har ingen släkt kvar i Hedemora, däremot goda vänner och bekanta. Så det ska bli kul att åka upp för att släppa boken.
Boken ja. Olles tionde bok i ordningen släpps den 13 april, då han kommer att finnas i puben Myntgången på Hedemora Stadshotell för att berätta om boken, läsa lite ur den samt sälja och signera boken.
– 2008 hade jag boksläpp för “Roffes Livs” på En och En Halv, som Marcus Reid drev. Sedan blev det en tradition, att jag gjorde så med varje bok jag gav ut. En 16-årig tradition, kan man säga. Nu driver ju Marcus restaurang Källarmästaren i stadshotellets lokaler så Källarmästaren och kulturföreningen Vargen arrangerar boksläppet. Man får se till att prioritera sin gamla hemstad, tycker Olle Johansson.
Blir det mycket om Hedemora i boken?
– Absolut. Förutom texter om musik, krogar och resor innehåller boken en hel del minnen från Hedemora, inte minst om punken och Café Tonkällan. En rolig episod är när världsartisten Tom Verlaine, från bandet Television, spelade för tio personer på Tonkällan i slutet av 1980-talet.
Mycket lokalt blir det i ett avsnitt om punk, som tar upp en hel del Hedemoraminnen.
– Där skriver jag om lokala punkband som Bad Boo Band och Benny Pormask & Anarkisterna. Sedan skriver jag om när en dyngrak Johnny Thunders spelade i Nås i Västerdalarna. Det är huvudsakligen en musikbok men det finns även en hel del minnen från mina resor, bland annat till Vietnam och Paris. Jag hade turen att få resa mycket i tjänsten och fick se stora delar av världen.
Numera är Olle pensionär men tidigare jobbade han som bibliotekarie – och givetvis var musiken med där också.
– Jag jobbade på Statens ljud- och bildarkiv, främst med att katalogisera musik och film. Numera håller jag även en del musikföredrag om afroamerikansk musik: gospel, blues, jazz, rhythm and blues och soul. Det är sådant som jag hoppas kunna ägna mig mer åt nu när jag är pensionär.
Är det svårt att skriva självbiografiskt?
– Inte alls, det är väldigt kul. Jag har skrivit en roman som hette “Ge mig ett M” som handlar om en ung man som gör lumpen. Då insåg jag hur påfrestande det är att skriva en “vanlig” roman där man ska ha en handling och allt ska hänga ihop. De här självbiografiska böckerna har jag skrivit helt utan plan. En dag kanske jag känner för att skriva om Bob Marleys spelning på Gröna Lund 1980 och nästa gång om min resa till Sydafrika. På så sätt behåller man lusten i skrivandet. Jag har hållit på till och från sedan 2017 och skrivit de olika avsnitten och sedan har jag sammanställt och organiserat det.
Den nya boken består av 16 kapitel, som i sin tur är uppdelade i sju avsnitt. Anledningen till detta är att Olle just nu är inne på rhythm and blues och cd-serien “Blowing the fuse – 30 R&B classics that rocked the jukebox in 1945-1960”.
– Det är min favoritmusik just nu, om jag måste välja. Serien innehåller 16 skivor så då fick det bli 16 kapitel, som vart och ett innehåller ett stycke om respektive skiva.
Blir det fler böcker på samma tema?
– Troligen inte, men man ska aldrig säga aldrig. Det tog ett tag efter den förra boken innan jag insåg att jag ville skriva en till. Först var jag inne på att den skulle handla om böcker och läsupplevelser men så landade jag i att jag trots allt skulle hålla mig till musiken.
Olle använder en parafras på Franz Kafka för att beskriva sin bok.
– Kafka sade: “En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss”. Mitt citat lyder i stället “Jag vill att den här boken ska vara som ett blandband för det frusna havet inom oss”. Just begreppet blandband är viktig för mig, jag vill ha omväxling och lyssnar aldrig på samma genre två plattor i rad. Mycket av boken beskriver hur jag upptäcker musik, säger Olle Johansson.
Olle Johansson
Ålder: 67 år.
Bor: I Stockholm, Norrtull, uppvuxen i Hedemora.
Yrke: Pensionär, tidigare bibliotekarie.
Familj: Hustrun Gunilla.
Intressen: Musik, litteratur, film, konst. Några av mina favoriter inom musiken är Rosetta Tharpe, Aretha Franklin, Prince, John Coltrane, Taj Mahal, Arvo Pärt, Joni Mitchell, Tedeschi Trucks Band och Lila Downs. Jag läser allt möjligt, det blir en hel del musikböcker, men även dikter, romaner, självbiografier. På senare år har det blivit mer och mer faktaböcker, framför allt om musik.
Aktuell: Släpper sin tionde bok “En skivsamlares betraktelser” på egna förlaget Rabarber förlag och har boksläpp den 13 april på Hedemora stadshotell.
Bibliografi:
Med molotov och maskros (1981)
Fredlös och nektargalen (1984)
Flick flack (1991)
Roffes livs (2008)
Cykel (2009)
Rabarber (2010)
Ge mig ett M (2011)
En skivsamlares memoarer (2015)
Herr Strindberg, fröken Monroe och Jag (2019)
En skivsamlares betraktelser (ges ut våren 2024)
