"Plumpen slutade med en kalldusch för badkrukan"

Av Par Sonnert

"Det är ingen tävling!" hör jag mig själv ropa till barnen var och varannan dag när de nästan snubblar på varandra i ivern att hinna först med att ställa in i diskmaskinen eller att tvätta händerna. De båda är dåliga förlorare redan, trots att de bara är fem och tre år gamla. Förhoppningsvis växer de från det.

Vinnarskallarna kommer nog från att jag och min fru har uppmuntrat dem att spela spel sedan de var riktigt små. Det är bara den där lilla detaljen att man inte kan vinna varje gång som de inte har lärt sig ännu...

Intresset för spel av olika former har jag själv från barnsben. När jag var liten spelade vi väldigt mycket kortspel. Hemma var det mest Mulle som gällde, hos farmor spelade vi helst Chicago medan mormor och morfar lärde sina barnbarn att spela Canasta.

Min ena lillebror, Eric, vann i stort sett varje gång vi spelade. Jag minns särskilt en gång när jag lyckades vinna i ett brädspel varpå någon (nämner inga namn) vände upp och ner på hela spelplanen så att det regnade pjäser och annat i hela rummet.

Monopol-partierna med honom slutade oftast med att vi behövde avbryta för läggdags. Spelet lämnades uppdukat utanför hans rum och jag tyckte ofta att mina pengahögar hade minskat något nästa gång vi satte oss till bords...

Med kompisarna och min frus familj spelas det mest Plump. I kompisgänget gillar vi att krydda omgångarna med olika saker. Under en fiskeresa till Ljungdalen, i närheten av Helags i Härjedalen, kom vi på att vinnaren fick välja vem som skulle laga maten - medan förloraren fick diska.

Sista kvällen höjdes insatsen. Förloraren skulle bada i valfri fjälltjärn på vägen hem. Jumbo blev Anders, som är känd som något av en badkruka i vanliga fall. Nu doppade han sig, utan större protester, i en iskall fjälltjärn i närheten av Flatruet.

Mindre glad blev Anders när en annan i gänget (vi kan kalla honom för Tommy, eftersom han heter så) under matpausen i Sveg meddelade att han hade fuskat och att Anders därmed badade helt i onödan.

På jobbet då? Jodå, där spelar jag och kollegan Oskar vändtia på rasterna. När jag kom nyligen tillbaka efter bröllopsresan hälsade Oskar mig välkommen med orden: "Jag har saknat dig så mycket att jag börjat röka på rasterna igen, när jag inte kunde spela vändtia med dig". Tänk att kortspel visar sig vara bra för folkhälsan.