"Det är oftast resan som är målet"
Sommaren är här och så även funderingar på semestern. Ska man resa, renovera, ta dagarna som de kommer?
De senaste åren har jag enbart rest med handbagage och det kräver planering. Man fokuserar på det viktigaste.
Men mitt kontrollbehov krockar ibland med en annan sida av mig – den impulsiva. Mina karaktärsdrag drar åt olika håll. Som nu, till exempel: packlistan är klar in i minsta detalj. Jag vet exakt vad som ska med – men inte vart jag ska. Det får helt enkelt bli en spontan semester.
Men jag tycker också att en resa inte bara är målet. Resan i sig ger ofta fina minnen.
Jag minns till exempel när jag på 90-talet åkte tåg till Bastuträsk i Västerbotten med min hund. Och som hundägare får man lätt kontakt med andra och den här gången hamnade jag i ett långt och givande samtal med en annan tågresenär.
När jag senare behövde gå på toaletten erbjöd sig min nya tågkompis att vakta hunden. Men så fort jag stängt toalettdörren blev hunden orolig och började skälla och jag fick skynda mig att hämta henne.
Därefter fick jag krångla in oss båda på den minimala toaletten. Först blev jag tvungen att klättra upp på toastolen för att lyckas få in (hela) hunden och sedan åla mig ner, för att sedan sitta där, med en nos intryckt i pannan.
Det blev en oväntad, obekväm situation, men samtidigt en nära och kärleksfull stund.
Den resan var helt oplanerad och det märktes. När jag kom fram till mormor upptäckte jag att jag glömt min väska med kläder hemma. Med mig hade jag bara hundmat och min sminkväska.
Min underbara mormor var min stora förebild i livet på alla vis. Däremot var hon ingen direkt stil-förebild. Vi hade inte samma smak när det gällde kläder och nu skulle jag gå i hennes kläder i två veckor. Jag var ung och gick helst klädd i svart. Mormor trivdes bäst i färgglada, storbrokiga klänningar á la städrock.
Men jag tvingades lägga kontrollbehovet åt sidan och försöka bära mormors kläder med något slags värdighet. Jag var ju ändå sminkad. Och hunden fick mat. En liten tröst.
Hur som helst så tänker jag att det är resan som är målet. För oväntade händelser och möten fastnar i minnet. Likadant är det med livet. Det är resan som är det häftiga, vart vi åker, var vi stannar, vilka vi har med oss och vad vi upplever.
Och kanske är det just i de där oförutsägbara ögonblicken, i mormors klänning eller på ett tåg med en skällande schäfer, som man ska stanna upp och se det härliga i situationen.
Så vad du än gör i sommar – planerar, improviserar, stannar hemma eller åker bort – hoppas jag att du tar vara på själva resan.