"46-åringen" om rädslor och rälsbultar

Av Sonny

Jag är i en känslig ålder. Kanske appliceras detta begrepp oftare på rebelliska tonåringar och knoddar i trotsfas – men nu omfattar det även vissa som är 46 år.

Skulle förvisso kunna spola tillbaka bandet några år och redan då se tassarna omslutna av oklar mylla.

Mest av allt kretsar det kring en rädsla för döden som med jämna mellanrum träffar tankarnas mitt.

Likt en isande vind om senhösten som smiter förbi alla skyddande lager och sätter småspik i hjärtat. Hamrar in rälsbultar i samtliga sinnen.

Att tiden går, helt enkelt. Något så ovillkorligt och självklart, en livsregel, men lik förbannat skrämmande. För varje festlig födelsedagstårta återstår en färre att mumsa på.

Snarare än rädslan för döden handlar det vid närmare eftertanke om rädslan att en dag inte få leva mer. Ända sedan jag var liten har denna övermäktiga tanke då och då besökt mig, med ett slags känslomässig svindel som resultat. Att aldrig mer få se solen gå upp, lyssna till musik, känna vänskap eller gå hand i hand med dem jag älskar så otroligt mycket – det är obegripligt.

Finner en liten tröst i att jag knappast är ensam att hysa tankegångar likt dessa. Slutet är ett pris som sannolikt måste betalas, även om det tveklöst vore rätt häftigt om livets eftertexter sedan visar sig övergå i något annat. Vem vet? Inte du, inte jag, inte ens Lisa Ekdahl.

Glädjande nog är många av livets godbitar så grandiosa att de håller tidens oundvikliga tänder på betryggande avstånd i medvetandets korridorer. Känner även en ödmjukhet att fortfarande få vara med i leken, att sjukdom på resan fram till i dag kunnat besegras för att få se nya dagar randas.

Förgänglighet? Visst, men må slutets dagar dröja å det allra längsta. För dig, för mig, för de som är nära. Och låt dem som kilat i förväg bo tryggt i en kärleksfullt inredd koja belägen i märgen av allt som är värt att värna om.

Jag är som sagt i en känslig ålder. Medelålders, rentav. Det är en märklig insikt där spegelbild, träningsvärk, spontanitet och generell ork inte alltid drar åt samma håll.

Som att befinna sig i ett surrealistiskt trestegshopp från då till nu – i full färd mot det som kommer senare.

I ansatsen var jag grabb, efter avstamp väntade vuxenvibbar och fladdrandes i fria luften klev 46-åringen in i bilden.

Vid landning väntar en farbror. En farbror som förhoppningsvis är lika obrydd inför gråa hår som lycklig över allt som varit – och peppad på det som återstår.