Gunnar Dahlberg föddes 1874 och växte upp på Borns gård i Garpenberg. Fadern Patrik Georg Dahlberg (1842-1921) var bruksförvaltare i Garpenberg och Gunnars ingifte morbror var självaste brukspatron Hampus August Cornelius (1832-1898). Hans mamma dog i lungsot och fadern gifte senare om sig.
Gunnar Dahlberg var redan som ung naturintresserad och drömmen lär ha varit att bli jägmästare. Fadern hade dock andra planer för honom och styrde bryskt över till ingenjörsutbildning med sikte på framtida anställning vid Avesta järnverk. Så blev det också. Studier i Uppsala. Tekniska skolan i Örebro. Bergsskolan i Örebro.
Efter sin bergsingenjörsexamen drabbades Gunnar Dahlberg av en hjärnsjukdom, som medförde att han därefter aldrig kunde arbeta full tid utan erhöll en slags livränta av fadern.
”Den ofrivillige ingenjören” Gunnar Dahlberg kom 1913 till Avesta och från 1934 var han Krylbo-bo. Den längsta tiden bodde han i ett rum i anslutning till Oppgården i norra änden av samhället.
Senare flyttade han in i det nya pensionärshemmet på Västmannagatan 3. Själv trivdes han dock bäst bland den äldre bebyggelsen.
Att kliva in i det dahlbergska hemmet ska ha varit som att komma till ett litet museum eller en konstsalong. Väggarna och dörrarna var fullkomligt tapetserade med små tavlor. Tittade man närmare på dem upptäckte man att det mesta var inramade fotografier av olika kulturminnen från trakten. Där fanns motiv med fridlysta träd, herrgårdar, märkliga stenar och allehanda naturbilder. Hans snäcksamling och de praktfulla påfågelfjädrarna var svåra att missa.
Ute på sina naturvandringar gick Gunnar Dahlberg gärna klädd i spetsbyxor och benlindor och var utrustad med käpp och sax som han kunde ”ansa” träd och buskar med. Annars sågs han oftast klädd i stärkkrage, hellång överrock av beige tweed, galoscher och en basker under hatten. Av den anledningen blev han i bland kallad ”Baskervillehatten”. Annars sa man oftast bara ”Gubben Dahlberg”.
Gunnar Dahlberg var en i sanning äkta bohem och konstnärstyp, men vi har honom också att tacka för många uppteckningar om vår bygd i äldre tider. Han noterade om naturminnesmärken och märkvärdiga träd han såg. Han pratade med äldre personer och fick dem att berätta och föra vidare vad de hört av sina far- och morföräldrar.
I slutet av 1960-talet uppmärksammades Gunnar Dahlberg av tidningarna i samband med att han uppvaktade ecklesiastikdepartementet med en helt ny och egenhändigt hopsnickrad namnlängd för den svenska almanackan. I 20 år hade han arbetat med sitt förslag. Han hade verkligen tänkt till och kom med förslag på över 200 nya namn. Bland dessa fanns flera som på den tiden var ganska ovanliga, men som numera är långt ifrån unika. Några exempel är Armida, Carina, Pamela, Dolores, Ryno, Torleif och Pandora.
Under tre decennier med början omkring 1920 skrev och publicerade Gunnar Dahlberg ett 40-tal texter i tidningar och hembygdsrörelsernas skrifter. Ämnena var skiftande och omfattade Askö-sägner, Avesta på 1840-talet, Krylbo och dess järnvägar, kvarnar, krontallarna och Gustav Vasa-linden i Grytnäs, Lindsnäs hage, kloka gubbar och gummor, Åvesta, Lerbäcken, vägar och milstolpar m.m. Artiklarna undertecknades ofta ”G.D-g”
Tyvärr finns inget av Gunnar Dahlbergs egna anteckningar och kvarlåtenskap kvar. Inte heller mer än ett fåtal av de foton han tog runt om i bygden. Faktum är nog ändå så, som hembygdsvårdaren och författaren Karl Erik Forsslund (1872-1941) uttryckte det: ”De allra flesta fridlysta naturminnena finnas i södra Dalarna, främst tack vare den nitiske naturskyddskämpen och bygdekännaren ingenjör Gunnar Dahlberg.”
Den sista tiden i livet tillbringade Gunnar Dahlberg på landstingets sjukhem i Vansbro och där lämnade han jordelivet 92 år gammal på självaste julafton 1966. Han är gravsatt i den Dahlbergska familjegraven på Garpenbergs kyrkogård.
Lars Östlund
