Konstnärinnan Kikic har rönt gott om uppmärksamhet kring sitt kreativa krut.
Via en metod som låter klippa och klistra-teknik möta textade tankegångar och ett djuplodande perspektiv finner hon spännande infallsvinklar och uttryck.
En oräddhet i färgvurmande skrud, där värme för det mänskliga knyter knopar till en förnuftigt framåtlutad ambition.
– Ja, jag är väldigt intresserad av att utvecklas inom konsten, att låta det personliga ta plats i mina verk, berättar hon.
Och fortsätter:
– Känner en närhet till de fördjupade perspektiven, Carl Jung, analytisk terapi och bildterapi. Jag kommer från en skapande familj och började teckna mycket redan i fyraårsåldern. Mamma har berättat att det var nästan enda sättet att få mig att sitta stilla, så det fanns alltid kritor och pennor i närheten, skrattar Emilia.
– Jag minns att jag ritade dagbok, ler hon åt barndomens tidiga dragning åt det konstnärliga.
Tidigare har hon även ägnat gott om tid åt målande, men har med tiden funnit sin starkaste metod i att skapa för henne signifikanta collage.
– Just collage gillar jag delvis för begränsningen i material. Det bygger lite på det som passar för stunden när jag skapar, jag bygger vidare på förutsättningarna som finns där och då och låter mina associationer avspegla sig.
– I efterhand kan det bitvis vara lite som drömtydning, det färdiga verket ger även mig utrymme för självreflektion. Och det är alltid en gåva att se och höra hur olika betraktare upplever vad de ser, vilka intryck och känslor de får, framhåller hon.
Snövit är sedan 15 år tillbaka del av hennes riktiga tilltalsnamn, och den klassiska sagan förklaras bära både dramaturgi och symboliska kopplingar som knyter an till henne på ett individuellt och humanistiskt plan.
Emilia, född och uppvuxen i Rupstjärn i Sundborns socken, upplyser att hon ofta finner inspiration i det spontana.
Att idéer föds i nyfiken relation mellan öga, tanke och hjärta.
– Ja, jag behöver inte ha en plan eller uttänkt scenario för vad jag ska göra. Jag tar mig an olika tilltalande element och jobbar utifrån det.
– Kan dessutom bli influerad av människor, i synnerhet de som trots stora utmaningar finner glädje och ger så mycket tillbaka till sina medmänniskor. Ett av mina tidiga verk som jag sparat heter “Den förste ska bli den siste” och har detta tema. Att de som kanske ses som “samhällets sista” ändå hittar fram till lyckan tycker jag är väldigt fint, betonar hon.
Vernissage för Emilias stora utställning hölls denna onsdag den 3 april. Platsen är Ramhuset i centrala Falun och kreationerna hela 70 till antalet i varierande storlek och art.
Utställningen är generös i utbud och så även i tidsmässigt omfång, då den hänger kvar i Ramhusets inre till och med midsommarhelgen.
– Väldigt kul att ställa ut här på min gamla hemmaplan, det känns speciellt. Och extra roligt är det att min pappa kommer hit och besöker utställningen. Vi pratade häromdagen och kom fram till han ju faktiskt inte sett mina utställningar på plats tidigare, så det känns jättespeciellt, säger Emilia.
Poststämplar gör hon numera i värmländska Kristinehamn, och bostaden är belägen i vad som tidigare var ett gammalt mentalhospital.
– Det är en plats med miljö och historia som inspirerar till skapande, men jag vet också att några av mina grundläggande insikter är sådant jag fått med mig härifrån Dalarna.
– I takt med att jag blir äldre växer betydelsen och viljan att behålla fötterna på jorden och att främja det viktigaste här i livet. Det enorma värdet i att vara sig själv, säger Emilia Snövit Kikic.
