Tanken har fötts efter alla de mejl som Stefan Arnesson skickar år efter år där han berättar om de senaste bokningarna till Hedemora Out ´n Loud. Vore det inte kul med en längre intervju med honom för att höra om hans liv med musiken?
Sagt och gjort, en förfrågan om en intervju görs, “Cuba” nappar och vi ses över en kopp kaffe på Wahlmans Hantverksbageri & Café.
Först måste jag ju fråga, varför kallas du för “Cuba”?
– Efter den legendariska läsken Cuba Cola. Farsan var bryggarmästare på Fors Bryggeri. När jag var tolv år så spelade vi boll på skolgården på Gussarvsskolan och jag hade en t-shirt från bryggeriet, som det stod Cuba Cola på. Då var det någon som skrek “Hörru Cuba, passa bollen” och så fastnade det. Smeknamnet har funnits med mig i 50 år nu, säger “Cuba”.
Musiken har funnits i hans liv minst lika länge, även om han själv inte har spelat så mycket.
– Men jag hängde bland annat med Bad Boo Band som repade i Vasaskolan. Vi bildade en musikförening som byggde en konsertlokal i ett skyddsrum i skolans källare. Vi kallade lokalen för “Bunkern”, satte upp ljudmattor och höll konserter.
På den tiden arrangerade föreningen Tonkällan flera konserter, mestadels blues, i Hedemora.
– Vårt gäng i “Bunkern” var mer inne på annat, som punk. Vi tyckte väl att de i Tonkällan var lite gubbiga som mest spelade blues, skrattar “Cuba”.
1981 startades festivalen Dalarock, vid Hedemora Motorstadion, av just Tonkällan, och “Cuba” kom tidigt med i arrangemanget.
– Jag var väl i sena tonåren då. Putte Brolund, “Joppen” Olsson, Berra Fredriksson, Anders Wikholm och Tomas Kronberg var med och de frågade om jag ville hjälpa till. De hade ju sett vad vi hade gjort med “Bunkern”. 1989 skulle Dalarock utöka till två scener och då fick jag frågan att ta hand om bokningarna till den andra scenen.
“Cuba” passade bland annat på att boka sina favoriter, The Nomads.
– Och året efter fick jag sköta alla bandbokningar till Dalarock. Det var roliga år.
Är det några bokningar du minns särskilt?
– Det var speciellt att få hit Ringo Starr and his All Starr 1992. Violent Femmes och Jonny Polonsky måste också nämnas. Och så var det häftigt med Faith no More och Weezer, som båda spelade på Hultsfredsfestivalen senare. Dessutom bokade vi Kent väldigt tidigt i deras karriär.
1995 var guldåret för Dalarock men redan året efter gick festivalen omkull.
– Det blev skitväder till festivalen 1996 och vi hade inga direkta dragplåster men väldigt dyra omkostnader under hela året, bland annat i form av olika dyra lagerlokaler, konstaterar “Cuba”.
I stället hörde Hultsfredsfestivalen av sig, imponerade av vad “Cuba” hade gjort uppe i Hedemora. Han nappade och började jobba för festivalen, bland annat med att styra upp presskonferenser och intervjuer samt ta hand om presscentret tillsammans med festivalens presschef.
– Tiden med Hultsfred var den bästa tiden i mitt musikliv. Vi hade väldigt kul ihop, jag gillade gemenskapen och sättet som man jobbade på. Att vi skulle visa att vi på landet också kunde göra bra arrangemang.
Men de långa resorna till Småland tog tid och energi och efter tio år med Hultsfredsfestivalen tackade “Cuba” för sig.
– Det var tröttsamt att åka så långt, även om jag kunde göra mycket jobb hemifrån. Jag hade barnen här hemma och ville kunna tillbringa mer tid med familjen.
Då kom ett samtal från en festival som låg betydligt närmare.
– Peace & Love i Borlänge hörde av sig fast jag var inte alls sugen först. Men 2004 bokade de Motörhead, som jag hade jobbat med på Hultsfred, och då erbjöd jag mig att styra upp en presskonferens med bandet. Sedan var jag i gång på Peace & Love och blev kvar där i några år. Totalt har jag jobbat i ett 30-tal år med olika festivaler och att arrangera konserter.
Till slut tröttnade “Cuba” på festivalvärlden.
– Det ballade ur där, med att allt bara skulle bli större och större hela tiden. Och musikbranschen har gått mer mot att bara handla om pengar i stället för kärleken till musiken.
Numera arrangerar “Cuba” konserter i mindre format. På hemmaplan, denna gång, tillsammans med Mattias Kärvemo, Lotta Källström och Fie Vikström.
– 2014 startade vi upp det som blev Hedemora Out ´n Loud, på Stadshotellet. Hedemora Blues Jam fanns redan och vi vill inte konkurrera med dem så vi bokar in alla genrer förutom just blues, säger “Cuba”.
Konceptet är speciellt, spelningarna är på lördagseftermiddagar och den sista tonen ljuder ut innan det knappt ens hunnit bli kväll.
– Tanken är att ha ett dragplåster, som är de enda som får gage, och sedan erbjuda en scen för lokala förmågor. Vi avverkade de flesta lokala banden rätt snabbt och fick börja söka oss till grannkommunerna. Det har gått jättebra och konceptet är uppskattat av artisterna, att de får komma och spela för en engagerad publik som har fokus på banden och inte bara står i baren och dricker öl. Det görs så mycket bra svensk musik, i massor av olika genrer, och vi har sagt att vi vill boka allt möjligt, från näverlur och visor till dödsmetall. Förutom blues då (skratt).
Arrangemanget hålls varannan månad, förutom januari och juli.
– Januari är en svår månad att arrangera något i och i juli vill vi vara lite lediga. Vi är en kärngrupp på fyra personer som jobbar med Out ´n Loud och sammanlagt är det nog 12, 13 stycken som är med och jobbar, med att bygga upp scenen och så. Det har rullat på bra, vi har haft flera etablerade och välkända band här, som Charta 77, Ebbot Lundberg, Timo Räisenen, Lolita Pop, Strängen, Staffan Hellstrand och Sator Trio.
Vilken är din drömbokning?
– Den gjorde jag nyligen, Stefan Sundström. Det var häftigt att äntligen få till en konsert med honom, här i Hedemora som han har koppling till. Det har varit svårt att få hit honom tidigare men så ville han göra några “fristående” konserter, varav en i Dalarna, och då ringde Sundström till mig direkt. Andra drömbokningar jag redan har gjort var Staffan Hellstrand och The Nomads. Annars hade det varit kul att få hit Franska Trion, jag gillar dem. Och Torsson är också en drömbokning.
Vad lyssnar du själv helst på?
– Allt möjligt. Nomads, Ramones, Sator, Johan Johansson, Stefan Sundström och Per Granberg, bara för att nämna några. Och just nu blir det rätt mycket country. Men jag har svårt för det moderna och hårdrock från 1980-talet, samt “brutal-hårdrock”, det är inte min grej. Jag är ju uppvuxen med punken och för mig är det viktigt att man har något att säga med musiken, som fallet är i både punk, country och visor.
Har du något särskilt konsertminne från alla år?
– Nomads 20-årsjubileum på Hultsfred, med alla gästartister, det var en höjdare. Sedan minns jag mest sådant som är lite annorlunda, som när Timo Räisinen hade en julshow på Out n´ Loud med jullåtar i egen tappning. Minst 300 personer stod och sjöng allsång till jullåtar, då blev det gåshud, säger “Cuba”.
Stefan “Cuba” Arnesson
Ålder: 59 år.
Bor: I Hedemora.
Yrke: Jobbar med LSS och daglig verksamhet.
Familj: Gift med Helen sedan fyra år tillbaka. Barnen Linus och Zandra, från ett tidigare förhållande, samt två barnbarn som heter Mason och Meja.
Intressen: Jag har sommarstuga i fjällen, i Ljungdalen. Jag gillar att fiska och fjällvandra. Sedan spelar jag lite padel och så blir det lite konserter. Dessutom gillar jag att laga mat, speciellt att grilla. Jag grillar året om.
