Johan Mathias Sommarström är son till Alf-Jan Hansson, journalist på radio Dalarna. Det var också där Johan Mathias själv började sin första rapportering i slutet av 1980-talet.
– Jag fick ringa in idrottsresultat. Det var ett enkelt men jättebra extrajobb. “Gurka” kallades man, berättar han.
Extraknäcket övergick i sommarjobb parallellt med studier i samhällsvetenskap och historia. Så småningom hamnade Johan Mathias på P4 Gävleborg, anställdes på Ekot och ingick från 2008 i utrikesredaktionen.
– Jag har alltid varit intresserad av Mellanöstern. Redan som 17-åring åkte jag till Israel första gången.
Vad är det som har intresserat dig?
– Det är sådana obegripliga motsättningar. Jag är såld på hela den världen.
Den senaste tidens konflikter mellan Israel och Hamas tror han kommer att påverka världen under en längre tid.
– Jag tror att det leder till en mer splittrad värld; inte så att det blir krig men få stora diplomatiska konsekvenser.
2016 blev han Sveriges Radios utrikeskorrespondent i Mellanöstern och har sedan dess utgått från Istanbul. Han har gjort sig känd som krigskorrespondent och bevakat många stora händelser, krig och terrordåd.
– Det är superintressant, spännande och lite farligt.
Är du rädd?
– Nej, inte numera, men jag är väldigt försiktig och medveten när jag åker till krig. Med åldern har jag också insett att risken att träffas av något inte alls är så stor.
Men Johan Mathias har blivit beskjuten av Islamiska staten i Mosul och befunnit sig i samma kvarter som där syriska flygvapnet släppte en bomb.
– Man kände tryckvågen i bröstet. Det var 35 människor som dog, men vi klarade oss.
Hur känns något sådant?
– Just när jag jobbar så har jag mikrofonen och bandaren som en sköld, men så fort jag kommer i säkerhet på ett hotellrum kan jag gråta som ett litet barn.
Med jämna mellanrum får han som utrikeskorrespondent också åka hem till Sverige och uppmanas då prata med en terapeut om det han varit med om.
– Det är jätteviktigt. Jag har hört att gamla krigskorrespondenter helst tog en öl och tävlade om vem som varit närmast döden, men de fick ofta alkohol- eller drogproblem och en del tog livet av sig, säger Johan Mathias.
– Och visst är det bra att prata med kollegorna, men jag tror att man måste komplettera med en terapeut.
Även om han själv inte är rädd för vad som ska hända “en vanlig dag” på jobbet så är familjen Sommarström hemma i Stockholm det.
– Ja, de är ständigt oroliga, men jag försöker att inte göra galna grejor och inte vara längst fram. Sedan håller vi ju kontakten hela tiden.
Vanligtvis brukar utrikeskorrespondenternas förordnande inte vara mer än tre-fyra år, men för Johan Mathias har det blivit sju och ett halvt.
– Jag går lite på övertid.
Från och med årsskiftet lämnar han dock Istanbul.
– Det ska bli skönt att komma hem och slippa ha jour dygnet runt.
Vad ska du göra nu?
– Jag har en tjänst på Ekot, men jag vet inte vad jag ska göra än. Vi får se.
Johan Mathias Sommarström har fått flera stora priser, bland annat Publicistklubbens stora pris 2021 och varit nominerad till Stora journalistpriset 2022. I dagarna tilldelades han Sveriges radios språkpris 2023.
– Jag är lika chockad varje gång, säger han stolt.
Han är inte ensam om att vara prisbelönt journalist från Borlänge. Andra som prisats är bland andra Bert Sundström, Diamant Salihu och Daniel Öhman.
– Det finns ju många duktiga musiker från Borlänge också och jag tror det finns ett samband. Borlänge var inte så vänligt att växa upp i utan det var mycket jantelag och det har bidragit till ett kreativt klimat och blivit något positivt.
Fakta/Johan Mathias Sommarström
Ålder: 50 år.
Bor: I Istanbul och Älvsjö men är uppvuxen i Hönsarvet.
Familj: Hustru och tre vuxna barn.
Yrke: Journalist.
Förebilder: Dokumentärfilmaren Tom Alandh och sportreportern Eric “Jokke” Lundin.
Intressen: Är sjukligt intresserad av att laga mat och vandra i berg – utan mobiltäckning.
Fakta/Motiveringen
Så här lyder Sveriges Radios motivering till att Johan Mathias Sommarström får språkpriset 2023:
“En empatisk följeslagare i världens och språkförrådets alla vrår, som träffsäkert varvar det poetiska med det brutalt vardagliga och på så vis levandegör livsöden och ofattbara katastrofer – med ord som likafullt sprider små, små frön av hopp”.
