I det stillsamma vilar en orkan.
Tonsäkra Bjursprodukten Elin Björklund har en vinter och vår som värnar ett fullängdsalbum i vardande.
27-åringens artistalias stavas Elin Rehn, vilket är en kärleksfull koppling till hennes bortgångne mammas familjenamn.
Innan den hägrande albumhelheten till fullo lösgörs ur studiomörkret och upphovskvinnans förberedande manövrar, frestas melodisuktande öron av flertalet singelepisoder.
Nyligen frigjorda “Sounds Like” får i “A Truth and a Dove” en konsturstark uppföljare.
Där det svepande, svala fundamentet svallar mot en lavin av känslor investerade i såväl vokal som instrumental tontraktering.
Elin själv reflekterar över det lyrikmässiga materialet som lika uppenbart som blodrött uppriktigt.
– Det är min klyschigaste låt. Den handlar om kärlek. Men den är kanske också min finaste, resonerar hon.
Och utvecklar:
– Den handlar om att säga förlåt till någon man älskar, bokstavligen med en sanning och en duva. Jag tänker att duvan ska representera hoppet om att bli förlåten.
En lika stilren som slagkraftig tematisk hållning som eskorteras av en uttrycksfull klaviaturfigur.
– Jag ville hålla det enkelt med piano och sång för att få det så ärligt som möjligt. Stråket ville jag skulle låta som en stor bukett rosor till sista delen i låten, återger Elin den bildrika bas som sedermera tillåts blomma ut över ytterst laddade knappa tre minuter.
Det avskalade formatet sägs vara förhållandevis nytt för Rehn; vis av erfarenhet och insikt omfamnas nu den påfallande direkta, nakna och emotionella framtoningen.
I en frisk tagning av genren som sådan hörs varsamt hanterade ekon av Tori Amos, Anna Ternheim, en knivsudd Regina Spektor och med ett självhäftande pianovemod som i sina bästa stunder leder tankarna till filmmusikmästaren Thomas Newman.
I april frontar Elin Rehn, fostrad nära Bjursens och Rogsjöns vågskvalp, ett debutalbum vars hittills offentliggjorda potential torde kunna rendera gott om ringar på vattnet i en bransch som nu välkomnar dämpade pandemirestriktioner.
Plattan bär tilltalet ”Perennial” (Rehn Recordings), och titeln kan tolkas anspela på begrepp som varaktighet och återkommande.
Långlivad.
Tidlöst vandrar de melodiösa kompositioner som i Elins betraktelse beskrivs likt fria enheter i en myriad av influenser och känslolägen.
Element som lyfts av hantverkssäkra arrangemang och en smakfullt utmejslad ljudbild.
– Låtarna grundar sig i poetiska texter och melodier som tar med lyssnaren in mellan molnen, omgiven av ömsom regn, ömsom sol, där både ont och gott, hopp och förtvivlan bor, tecknar Elin det tankegods som färdats från gåspenna via stämband och mikrofon till färdigt format.
Hon när med “Perennial” en önskan att föreviga ett biografiskt avtryck stöpt i en specifik tidsperiod i livet.
Vilket färgar debutverkets konceptuella inkråm med fragment av att förlora någon, dödlighet, saknad, närhet, vilsenhet.
Och att följa sina drömmar.
Ett tonsatt steg på resans gång är måhända ”Perennial”, på vilket Anton Sundell (Ane Brun, Ossler) är behjälplig med produktionsfix och ljudmix.
“A Truth and a Dove” släpps den 24 februari.
– Och i mars en tredje singel från albumet, meddelar Elin Rehn.
