– Ständigt aktuellt och i synnerhet nu, konstaterar diakonen Anna-Lena Nihlman.
I samspel med Emelie Kjellgren, också hon diakon, breddar hon resonemanget kring den högaktuella och känslostarka konstutställning som pågår till och med den 4 oktober.
Platsen är Stora Kopparbergs kyrkas majestätiska innanmäte, och den konstnärliga gärningen är signerad inte mindre än åtta kvinnor med Dalarna som härkomst.
– Vi brukar varje år fira vad som kallats “Diakonins månad” i olika teman.
– Under nya namnet “Diakonifokus” vilar 2020 och 2021 detta fokus på begreppet “Ensamhet”, och därav känns den här utställningen väldigt aktuell. Konstnärerna har helt enkelt fått fria tyglar att via just sitt föredragna hantverk förmedla vad ensamhet är för dem, berättar Anna-Lena Nihlman.
Ett initiativ som utmynnat i att det mäktiga kyrkorummet nu bär uttrycksfulla skapelser i form av fotografier, dikter, oljemålningar, akvarell, textil och akryl. Konstnärinnorna lystrar till namnen Anna-Carin Karlsson, Ann-Louise Gyllander, Ann-Sofie Näslund, Elin Hannus, Marika Söderstedt, Monica Backlund Ahlin, Stina Nord och Ulla Ericson.
– Vi gjorde en efterlysning på sociala medier som fick väldigt bra respons, förklarar Anna-Lena Nihlman värvningsprocessen av de stilsäkra konstkrafterna.
Om ensamhet som begrepp låter hon resonemanget anta både bredd och djup, för att landa i en omvärldsligt empatisk slutsats med individuella stråk.
– Ensamheten kan ju vara i vissa fall självvald och till och med efterlängtad.
– Vilket ju är skilt från den existentiella ensamheten, att man kan känna ensamhet även i sociala situationer. Vi hoppas att bilderna och hantverken här ska inspirera till tankar och samtal som kan ge både insikt, styrka och förståelse.
Anna-Lena Nihlman tecknar också sin roll som diakon i varma kulörer.
– Diakoni handlar för mig om omsorg. Omsorg om skapelsen och mänsklighet, att kunna erbjuda en gemenskap. Ett uppdrag som medmänniska.
Hur betraktar du begreppet ensamhet i ett religiöst perspektiv?
– Det hör ihop med de existentiella frågeställningarna, och jag kan se en koppling och en trygghet. “Jag må känna mig ensam, men om jag har en tro så har jag ändå Gud”.
