“Vi gick igenom mycket tillsammans”

Kan man bli förälskad i en plaststövel? Japp! Efter åtta veckor tillsammans skildes vi åt för snart två veckor sedan. Jag grät inte, men när jag lämnade rummet där plaststöveln stod kvar var det med en del vemod. Ja, lite sorg.

Vi har kämpat tillsammans sedan slutet av september och när jag varit som mest deppig har stöveln varit min trygghet.
Att spela fotboll som 57-åring är givetvis ett beslut som kan ifrågasättas. Men vi människor tar ganska ofta beslut som vi får ångra.
Nu ångrar jag inte mitt beslut, jag var fest besluten om att jag visst kan spela fotboll. Och det skulle mina söner, 18 och 21 år, få se. Plus hustrun och barnbarnet Lucy, 2,5 år. Alla fyra satt på läktaren den ljumma septemberlördagen.
Hur det gick? Inte så bra.
Efter en kvarts spel i en veteranmatch knäppte det till och jag stöp i backen. Hälsenan!

Två dagar med gips väntade och innan jag lämnade akuten meddelade läkaren att jag ska ha en plaststövel i åtta veckor. Åtta veckor! Det går väl fort, tänkte jag positivt. Det gjorde det inte …
Men jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan plaststöveln, både fysiskt och mentalt.
När det var som tråkigast förde jag (tyst) en liten diskussion med stöveln. Några svar fick jag aldrig, men stöveln lyssnade och fanns alltid där för mig.

Vi sov tillsammans, vi åt tillsammans och vi gav oss ut på utflykter till brevlådan de dagar vi fick post. Och alltid var de två kryckorna med.
Men bäst kompis blev jag med plaststöveln och visst fanns det tankar om att jag skulle kunna behålla den efter våra åtta veckor tillsammans.
Men så blev det alltså inte. Nu är jag inne på dag nio utan min älskade stövel. Kryckorna är kvar och de kommer att få hänga på ett tag till, men bara då och då.
Kontentan av de åtta veckorna är bland annat följande: Tiden går inte alltid så fort. Det brukar vara så när man vill att den ska göra det och tvärtom när man vill att tiden ska gå sakta.

En annan slutsats jag tagit är att jag nu har spelat min allra sista fotbollsmatch.
Nu är jag färdig och på något sätt känns det bra att jag knutit ihop min fotbollssäck. Och att jag dessutom fick göra det tillsammans med nästan hela min familj.
Men det är väl också lite så som min yngsta son konstaterade.
”I dag imponerade du inte pappa.”
Nej, två bollkontakter och fyra djupledslöpningar var det som fick avsluta min karriär med bollen. Nu får det bli andra bollar framöver och kanske, kanske lite padel igen hösten 2023.
Men helt säkert är det inte, trots att jag och plaststöveln kom bra överens är jag inte så sugen på att träffa hen igen.

Facebook

Populärt på webben