Logotyp Lokalt i Dalarna - Dalarnas största gratistidning
“Det ska inte få stå och falla med att vi måste jobba övertid”, betonar Stephanie Ljungholm. Sjuksköterskan sätter ord på den frustration som finns i yrkeskåren och beskriver arbetsmiljön som ohållbar.
Foto: Sonny Jonasson

Vårdpersonal ryter ifrån om ohållbar situation: “Systemfel som tillåts fortsätta”

FALUN. Vårdens mänskliga kapital har fått nog. Sjuksköterskan Stephanie Ljungholm med kollegor ryter nu ifrån mot vad de liknar vid ett systemfel. Mot en tärande arbetsbelastning där förväntningar på övertid och dubbelpass är negativt för både personal och patient. – Det är viktigt att alla förstår hur illa det faktiskt är ställt, säger hon.

Sedan den 25 april råder en blockad inom vården. Under denna arbetar Vårdförbundets medlemmar ej övertid eller mertid. Förbundet uppger att blockaden ska sätta press på arbetsgivarna i syfte att få igenom mer hållbara heltider och god löneutveckling. En minskning i arbetstid om 75 minuter i veckan beskrivs som ett led i detta.

På Falu lasarett arbetar vårdpersonal som tar striden mot vad man menar är systematisk överbelastning, att man nästintill förväntas jobba övertid.
Där medarbetares omtanke för patienterna gör att personalen ofta kompromissar med den egna tillvaron och arbetsmiljön. Tålamodet tryter under trycket att alltid finnas till hands, samtidigt som man ofta upplever sig inte räcka till.

Stephanie Ljungholm arbetar som sjuksköterska på hematologimottagningen vid Falu lasarett, en vårdinstans hon nu varit trogen i 9,5 år.
Stephanie sätter ord på det missnöje och förtret som pyr i de egna yrkesleden.
– Känslan just nu är att förhandlingarna står still, att det låst sig. Vårdförbundet släppte ju dock nyss på blockaden för att nyanställa, vilket ändå var klokt, det skulle ju annars kunna leda än större personalbrist längre fram.

Stephanie Ljungholm är sjuksköterska på Falu lasarett. Hennes förhoppning är att vårdblockaden ska leda till en förändring i arbetsmiljö för hårt prövad vårdpersonal. Foto: Sonny Jonasson
Stephanie Ljungholm är sjuksköterska på Falu lasarett. Hennes förhoppning är att vårdblockaden ska leda till en förändring i arbetsmiljö för hårt prövad vårdpersonal. Foto: Sonny Jonasson

Nämnda förhandlingar sker mellan Vårdförbundet, arbetsgivarorganisationen Sobona och SKR (Statens kommuner och regioner).
– Jag ser i debatter att SKR menar att förkortningen i arbetstid, och blockaden i sig, kan innebära patientrisker och samhällsfara. Och att man lägger den ansvarsbiten på vårdpersonalen.
– Det är väldigt orättvist att placera den bördan på våra axlar. Det är axlar som redan tyngs av en mängd andra sanningar i det här arbetet. Problemet är inte den här blockaden, utan snarare själva upplägget i grunden. Egentligen handlar det här om ett systemfel som tillåts fortsätta och drabbar en hel yrkeskår. Och i längden tyvärr medmänniskor som vi gör vårt yttersta för hjälpa.

Hon fortsätter:
– Vi behöver bättre arbetsmiljö, det är det viktigaste i detta. Dessutom behöver något hända för att få en rimligare löneutveckling. Som det är nu kan en som jobbat många år inom vården ligga nära en nyanställd i lönenivå. Det är ingen vidare uppmuntran för att bli långvarig inom ett så viktigt jobb som detta.

Det här, menar hon, är att likna vid en inbyggd cynism kring förväntningarna på hur vårdpersonal bör jobba.
– Känslan är att man inte ska få tjäna för mycket för då behöver man inte jobba över. Och för att höja inkomsten lite jobbar väldigt många övertid, vilket då håller i gång vårdverksamheten. Det känns lite uträknat, tycker jag. Det hela går med nöd och näppe runt tack vare att vi jobbar extrapass.

Ljungholm talar med lika delar tyngd och vädjan när hon staplar exempel ur en yrkesvardag som går ut på att hjälpa människor.
Att rädda liv.
– Det finns en otrolig anda som jag skulle vilja säga omfattar de allra flesta med jobb i vården. Säkert i många andra yrkesgrupper också, men just i nuläget är detta högaktuellt specifikt för vår situation.
Sjuksköterskan menar att den önskade tidsminskningen á 75 minuter i veckan givetvis bör hanteras klokt och på ett genomförbart sätt. Än viktigare är att det sker något i en riktning som signalerar respekt för vårdpersonalens vardag, framhåller hon.

"Vi behöver bättre arbetsmiljö, det är det viktigaste", understryker Stephanie Ljungholm. Bilden tagen i annat sammanhang. Foto: Sonny Jonasson/Arkiv
“Vi behöver bättre arbetsmiljö, det är det viktigaste”, understryker Stephanie Ljungholm. Bilden tagen i annat sammanhang. Foto: Sonny Jonasson/Arkiv

Nuläget beskrivs som präglat av frustration.
– Man börjar bli less på att inget av substans händer. Vårdförbundet kommer inte att backa och inte motparten heller, som det känns nu. Det är som att alltihop står och trampar i kvicksand, suckar hon.
Stephanie Ljungholm – som länge också jobbat på avdelning inom sjukhusets ramverk – hoppas på positiva resultat via vårdblockaden.
– Alla kan inte få allt, men man måste komma fram till en lösning. Det är viktigt att båda sidor kan närma sig varandra lite, det krävs att vi möts någonstans.

Vidare ser hon god respons från cheferna närmast den direkta vårdverksamheten på sjukhuset. Att dessa gör sitt yttersta för att få allt att gå ihop efter rådande förutsättningar.
– Ja, våra chefer på avdelningarna och mottagningarna kan inte göra så mycket för att ändra den verklighet vi har nu på lasarettet. De jobbar hårt för att säkra bemanningen och min upplevelse är att de har full förståelse för blockaden och även den strejk som sker på vissa håll i landet.

Om man kokar ned stora delar av vårdens tuffa läge, blir det då tydligt att mycket i grund och botten handlar om personalbrist?
– Gud ja, det finns alldeles för lite folk i detta yrke. Det står väldigt många tomma sängar här på sjukhuset för att det saknas personal, konstaterar en bekymrad sjuksköterska.
För att fler ska söka sig till utbildningar och yrkesuppdrag måste arbetsmiljön bli aningen mer attraktiv, betonar hon.

Därav förklaras den pågående blockaden som viktig; något måste förändras för att nå en förbättring såväl nu som längre fram.
– Det ska inte få stå och falla med att vi måste jobba övertid. Och när man inte kan blir det ofta så att frågan “kan inte du ställa upp?” till sist får folk att ändå gå till jobbet på sin lediga dag. Det är inte många veckor om året vi inte går in och jobbar på lediga dagar eller tar åt oss dubbelpass.

Stephanie Ljungholm, sjuksköterska på hematologimottagningen vid Falu lasarett. Foto: Sonny Jonasson
Stephanie Ljungholm, sjuksköterska på hematologimottagningen vid Falu lasarett. Foto: Sonny Jonasson

Ljungholm vässar tonläget när själva mittpunkten i allt detta berörs – patienterna.
Mjuka värden, människor i behov av vård.
– Vi är ju här jämt, höll jag nästan på att säga. Och det är för patienternas skull. Vi ska ju bedriva en säker vård och vi ställer alltid upp för både patienter och varandra för att upprätthålla det.

Hon utvecklar:
– Men om det ska fungera måste man även med gott samvete kunna vara ledig ibland. Och inte minst arbeta under någorlunda rimliga villkor. Det här är ett tungt arbete. Man måste få äta, sova och vara ledig. Vem vill att en närstående ska ges cellgifter av en sjuksköterska som jobbat 06.45–22.00 och är helt slut? Förmodligen ingen, kommenterar hon sin egen retoriska fråga som belyser obalans mellan krav och kapacitet.

Stephanie Ljungholm ger en sammanfattande känsla av dagslägets låsning i ämnet.
Och understryker allvaret i vägskälet av en tung samhällsfråga.
– Det är ett jobbigt läge för alla parter nu. Jag känner att det är viktigt att alla förstår hur illa det faktiskt är ställt inom vården.

[YouPlayPlaylistPlayer video="2847" floating="3" ap mute pl=764 nt=10]
Facebook

Populärt på webben

Läs senaste numret av Lokalt i !

Artiklarna i E-tidningarna går även att lyssna på!