Där stod Henrik, Åsa och Karin väntade.
Med ångest.
“Vi tar Henrik så får ni resten.”
Det är sent 70-tal och platsen är Kumla skola utanför Sala.
En liten skola som sedan många år är nedlagd, likt många andra byskolor.
Jag går i årskurs 4 och det är gymnastiklektion.
Innan vi tar eländet kan jag berätta att jag gillade mina lärare.
De var sportintressade och sjyssta.
Jag var en lite bångstyrig liten pojke som hade svårt att sitta still.
Men jag var också ganska bra i många sporter.
Där ingick brännboll.
Ingick pedagogik (eller sunt förnuft) i lärarutbildningen förr i världen?
Tveksamt.
Eller så visste de inte bättre.
När det var gymnastik och brännboll, fotboll, landhockey, korgboll såg våra lärare till att de som var bäst också skulle dela upp lagen.
Jag fick ofta göra det, “Lillen”, Rikard och “Pärra” med.
Ja, vi som var bra på brännboll och alla andra lagsporter.
“Ni kan dela upp lagen.”
Sa vår sportintresserade lärare och gick undan.
Ja, ni förstår vad som hände.
Och det var alltid samma personer som blev valda sist.
I alla sporter på alla lektioner!
Inte så konstigt att flera av dessa uteblev på “gympan” eller satt på läktaren när vi lämnade Kumla skola för att i årskurs 7 börja i “storstaden” Sala.
Lusten att röra på sig fick en smäll och jag hade gjort samma val om jag hade blivit utsatt för denna mobbning.
För några år sedan tog jag upp just detta med min lärare.
Han hade inget minne av att det var så på gymnastiken, men han sa också att så ska det förstås inte gå till.
Tiderna förändras och förhoppningsvis blir vi klokare med åren.
Under några terminer arbetade jag som idrottslärare på en skola i Sala.
En inspirerande utmaning och min målsättning, och förhoppning, var att få med alla elever och på då deras villkor.
Det gick som ni kanske förstår inte så bra, framför allt när idrottslektionen låg som första lektion på måndagar.
Att som tioåring komma ihåg att ta med idrottskläderna efter en lång helg kan vara svårt. När sedan föräldrarna redan i den åldern lagt över ansvaret på sina barn blir det lurigt.
Där stod flera eleverna på måndagsmorgonen och sa att de hade glömt grejerna…
Problem uppstod då eftersom jag hade bestämt: Man måste vara ombytt för att vara med.
“Ta en promenad.”
Var mitt budskap.
En gång var det kanske “kul” att promenera en stund, men det var sjunde gången samma termin var lusten borta.
Vi vuxna har ett ansvar oavsett om vi är förälder eller lärare. Vår uppgift är att motivera alla barn att röra på sig – men på deras villkor.
Och så här i efterhand skulle jag kanske låtit eleverna som glömt gympakläder på måndagsmorgonen att ändå fått varit med på idrottslektionen…
Hetast just nu.
Masarna! Med Nicki Pedersem i laget kan vi hoppas på SM-guld nummer två – det första togs som bekant för 20 år sedan.
Kallast just nu.
Corona. Här gick vi och hoppades på att det skulle kunna bli i alla fall 500 åskådare på fotboll- och ishockeymatcherna (ja, alla lagsporter). Tji fick vi.
