Magnus Eriksson är kranförare på Lugnet.
– Man vänjer sig. Både med känslan, vyerna och höjden. Men det är klart att det kan vara ganska mäktigt att sitta där uppe.
Armen som Magnus Eriksson manövrerar vid nämnda position mäter 70 meter och tillhör en jättelik helhetskonstruktion av fabriksmärket Liebherr 280 EC-H 12. Förarhytten är positionerad cirka 40 meter upp i luften, och ytterligare en bit upp hovrar den monstruösa armen som längst bak är försedd med en serie motviktsblock á 1,5 ton per styck samt vajerspelet. Maximal lyftkapacitet är 12 ton, längst ut på kranarmen cirka 2,5 ton.
Och vid ett bygge av den magnitud som nu pågår på Lugnet fordras stora mängder kraft, moment och hållfasthet för att förverkliga ritad vision.
– Vi gjuter nu näst sista delen av grundplattan, och har även börjat gjuta väggar till vad som ska bli den stora bassängen, förklarar Magnus Eriksson när Annonsbladet får följa med över armeringsmattor, i skuggan av massiva byggskelett och upp i den vertikala best som utgör själva kranen.
– Kranen har varit på plats i tre månader och prognosen är att den ska stå kvar här tills nästkommande vår, utvecklar han.
Fördelat över tid styrs kranen oftast via manöverdosa fäst i ett bälte runt Magnus midja, och ibland framförs den väldiga maskinen från mer traditionellt betingad förarhytt högt ovan de många gulklädda kollegor som steg för steg tar Faluns nya badhus närmare realitet.
– Det finns fördelar både med att köra kranen från marknivå och uppe i hytten, förklarar Magnus.
– Jag kör mest från marknivå numera och gillar det. I vissa lägen kan man dock ha lite bättre överblick där uppe, som exempelvis vid dolda lyft där man annars lätt kan fastna i något med lyftkrokarna. Risken med att spendera mycket tid själv där uppe är väl annars kraftig viktuppgång, skrattar han.
Kommunikationen är av förståeliga skäl livsviktig på en arbetsplats som denna. I samtliga riktningar pågår ständigt åthävor som inbegriper maskineri och material av en sort som kräver yttersta koncentration. Och när den långe Liebherr manövreras från förarhytten nyttjas radiokommunikation för att hålla informationsflödet aktivt.
Ingen hårdrock på hyttradion, så att säga.
Säterbördige Magnus Eriksson, som nyligen även körde kranen vid bygget av Kvarteret Teatern i centrala Falun, är rutinerad.
Efter en tids andra sysslor är han sedan 2,5 år tillbaka åter kranförare, och sammantaget har han över 10 års erfarenhet inom gebitet. Kranförarkursen fullgjorde han i Stockholm.
– Har också jobbat som snickare ett tag, och får även köra hjullastare och teleskoptruck, förklarar Magnus som från att tidigare gått på uthyrning till olika projekt nu är hemmahörande på NCC.
Är kranförare i dag ett bristyrke?
– Ja, det skulle jag tro. Förr fanns det bland annat utbildningar via Arbetsförmedlingen, nu är det nog oftast vissa företag som utbildar.
För den som är nyfiken på yrket som sådant rekommenderas ett besök på mobilkranforeningen.se.
Känslan är ju också att väldigt många undrar – finns det toalett där uppe i hytten?
– Nej, men som tur är finns ju en liten hiss att åka upp och ned med när det är dags.
– Är det ren panik så är det bara hink eller plastflaska som gäller, skrattar Magnus.
Auran av solitär miljö som omger yrkesrollen minskas drastiskt av det faktum att man nu alltså även spenderar betydande tid bland kollegorna på jordnivå.
Magnus Eriksson framhåller den positivt laddade anda som ramar in arbetet på Lugnet.
– Ja, det måste jag säga. Det är otroligt bra folk och skön stämning här, vilket är en viktig del av jobbet.
– Och världen är liten. Arbetade 1990 i Kungsängen utanför Stockholm med en trevlig kollega, och när vi kör i gång detta bygge i Falun så står han plötsligt här. Inte setts på 30 år. “Hej, liksom”. Mycket märkligt, men roligt.
Att människor vars jobb mer konkret alltid kräver båda fötterna på jorden fascineras av tanken att arbeta likt Magnus är måhända ingen större skräll.
Till syvende och sist är det rätt spektakulärt att sitta granne med molnen och ratta ett urtidsdjur.
– Man vänjer sig. Både med känslan, vyerna och höjden, avdramatiserar han.
Men ändå.
– Jo, det är klart att det kan vara ganska mäktigt att sitta där uppe. Jag har lärt känna den här kranen bra, hur den agerar.
– Den kan vara lite ormig. Efter en förflyttning av kranarmen kan man känna hur rörelsen fortsätter genom hela konstruktionen. Men nu har vi blivit kompisar. Tror för övrigt att den här kranen var i Ryssland innan Falun, informerar Magnus Eriksson.
En aspekt som i allt väsentligt kräver kunskap, säkerhetsrutiner och omdöme för en kranförare är moder naturs oförutsägbara lynne.
I synnerhet när trädkronor, flaggor och frisyrer börjar dansa tarantella.
Magnus Eriksson:
– En arm så här lång tar ganska lätt vind. När det blåser uppåt 18-20 sekundmeter så går det inte att jobba, däromkring går gränsen.
– På så vis kan man säga att blåsten är en kranförares värsta fiende.
