Att studentveckan och dess föregående vårterminsaktiviteter befinner sig i min mentala backspegel är en obestridlig insikt.
Jag får inte längre vara med i det där, och har så inte fått på många år. Det gör inget.
Har ju haft det. Äger fortfarande känslan.
Men visst, det är fruktansvärt påtagligt att ett råmande ”den ljusnande framtid är vår” med tiden alltmer landat i understämman av ”den dovt brusande samtid är… svår”. Här behövs egentligen en småglatt förmildrande emoji för att lindra effekten av att tolkas som besk i baslådan.
Det är bara så sanslöst tydligt hur rasande snabbt ett kvarts sekel väljer att förflytta sig från begynnelse till en position tveklöst närmare regi attesterad rigor mortis.
Att man nu är några år äldre än föräldrarna var vid ens egen student skänker ett märkligt perspektiv.
Tanken brottas med denna ekvation. Samtidigt finns den annalkande medelålderns trygghet i känslan av att oftare än inte faktiskt bottna i sina egna beteendemönster.
Men att hela skiten liksom klarnar i takt med vuxenlivets progress? Glöm det.
Parallellt med att jag byggt vackra vardagsvärldar med mitt livs vackraste människor har också tillvarons konturer blivit suddigare. Naturligt, då livsuppgifter och engagemang av stor betydelse gärna placerar petitesser i periferin.
Själva ramverket – att agera utifrån en given taktik och konkreta målbilder – blev otydligare redan lördag den 13 juni 1998.
Förutom en inte helt omild baksmälla minns jag också den smått fascinerande tomhet som lotsade dagarna efter stundentfirandet.
Klev förvisso omedelbart in i en tillvaro med skiftjobb, men vet än i dag friden av att hålla ett ”blankt papper” i nypan. Ett imaginärt litet pergament som mer än gärna utgör starten av mitt livs historia. Skriver fortfarande så pennan glöder och sinnet blöder.
Letar via just dessa ord resonans i den sannaste av alla klichéer; varje ålder har sin charm.
Har nära vänner vars döttrar och söner på fredag tar studenten. Livsresor i äventyrets gryning. Unga individer – en heter Lin, en annan heter Loke – med så höga halter hjärta och intelligens att den mänskliga kapaciteten bländar.
”Den ljusnande framtid är vår”?
Det finns goda anledningar att både hoppas och tro på det.