Ofta talar bara tystnaden när människor möts.
Tillbringade nyligen en handfull timmar i en tågkupé fylld till sista plats. Den enda person som tilltalade mig och mina stolsgrannar var konduktören som ville se våra biljetter, miljösmarta digitala sådana som hon med ett klick kunde konstatera att betalning hade gjorts.
Alla andra samtal förmedlades med ord översatta till ettor och nollor till personer på annan plats. Stördes, möjligen en aning snarstucket, av alla påminnelser om vikten av att den inköpslista som – högst sannolikt – översänts via samma kanal med påföljande pling.
Tillhör det glesnade sällskap som finner en trygghet i att ha åtminstone några slantar i min plånbok. Har numera nåtts av insikten om att bilder av Greta Garbo, Ingemar Bergman – eller ens Birgit Nilsson – inte självklart är gångbara som betalningsmedel om de är tryckta på papper.
Förstår finessen, risken för rån minskar och butiker blir en tryggare arbetsmiljö, men störs ändå av att mina surt förvärvade slantar inte alltid duger.
Sårbarheten skrämmer.
