Professor Erik Westholm belyser samhällets svårigheter att ställa om i takt med klimatkrisens ständiga närvaro.
Foto: Sonny Jonasson

Professor Erik Westholm: “Det som händer är att klimatkrisen normaliseras”

FALUN/DALARNA Klimatklockan snurrar snabbt. Samhällets kvarnar mal i mer makligt tempo.

En oroande slutsats i professor Erik Westholms brännande framställan där samtiden möter framtiden möter livsstilen.
– Vi fungerar som så att vi gärna fortsätter göra det som fungerar, reflekterar han.

Centrum för klinisk forskning, Region Dalarna och Folkuniversitetet Dalarnas projekt “Handla nu!” står för värdskapet.
För en laddad leverans på tema klimat, hälsa och hållbarhet står professor Erik Westholm.
Ämnet är klimatomställningen och bärande frågeställning “varför går det så sakta?”.
Westholms CV är en diger historia. Som skänker tyngd till en ofta oroande framställan i fråga om miljö och livsföring. I samspel med ekonomiprofessorn Jenny Andersson
har han också författat bok i ämnet – “Slaget om framtiden”.

Falun, Borlänge, Ludvika, Smedjebacken, Hedemora, Säter, Avesta, Norberg – allt mellan Tjällmo och Chicago berörs om planeten förstörs.
Westholms rigorösa rapport från klimatkrisens frontlinjer är emellertid inte utformad som ett fingerpekande skuldbeläggande.
I det här sammanhanget menas moder natur förmedla förkunnanden som i dagsläget ställer ett knippe allvarligt menade spörsmål till såväl samhälle som individ.

Erik förklarar beteendemönster med ursprung i instinkt snarare än intellekt.
Vilket bygger bevis för att mänskligheten gärna kör vidare i fåror fostrade för funktion.
– Ja, vi fungerar som så att vi gärna fortsätter göra det som fungerar.
– Och vi har i dag ett helt samhälle som är uppbyggt för att fungera så här.
Han nämner det finansiella systemet som illustrativt exempel.
– Hela ekonomin är uppbyggd för ett samhälle som ser ut som dagens. Och det här sättet att leva fungerar ju. Än.
“Än”. Ett ord som i sitt torra lilla jag bär illavarslande innebörd.
Erik Westholm ämnar däremot inte agera domedagsprofet.

Men vad han via ämbetet som kulturgeograf, professor vid Högskolan Dalarna och Sveriges Lantbruksuniversitet äger insyn i, är samhällets relationsstatus
till klimatfrågan kontra livsstil.
– Så lite tid, så mycket att göra, framhåller Westholm och hänvisar till målen för hållbar utveckling som stipuleras i internationella “Agenda 2030”.
Och utvecklar:
– Parisavtalet framför därtill att vi bör minska klimatpåverkan med 15 procent årligen för att undvika påtagliga hot mot vår civilisation.
Erik upplyser att han bevittnat föredrag där liknande analyser i än hårdare ordalag presenteras.
– Jag är å min sida samhällsvetare och tar mig an frågan ur det perspektivet.

Han sätter fokus på Dalarna, som brottas med samma bekymmer som många andra.
– Det man ser är att samhällsförändringen alltjämt går ganska långsamt, och man kan fråga sig varför?
– Det finns uppenbara svårigheter att få tiden att synkronisera med eftersträvade mål.
Han beskriver anledningarna till det låga tempot som ett dilemma med flera faktorer.
Bristande insikt i situationens allvar är en. En svårhanterlig, samhällsmekanisk process en annan.
– Problemet är abstrakt, vilket gör att många inte tar det till sig. Och i en ekonomi som dagens flyttar man ofta bort miljön från dagordningen. Det är en konstruktion som inte främjar steg utanför sitt eget system, resonerar Westholm.

Vidare hävdar han att det inte sällan i ekonomins maskineri saknas incitament för att ta hänsyn till klimatproblem. Att det som nu behöver göras för klimatet går stick i stäv med ekonomi, produktion och en industrialismens anda att ständigt vilja upptäcka nya produkter och metoder.
– För att där skapa förändring krävs enorma ingrepp politiskt och egentligen en helt annan typ av samhälle, säger Erik.
För att åskådliggöra variabler med förmåga att forma framtiden tankeskissar han en spelplan modell större.
– Resultatet på denna spelplan är beroende av dagens handlingar och ickehandlingar.
– Framtiden är inte ett gemensamt “vi” där vi väljer framtid. Den som får gehör för sin bild av vad som ska göras kommer också direkt att påverka framtiden.

En påverkan som enligt Erik Westholm borde vara tydligare, inte minst från de som säger sig vilja gott i miljöfrågor.
Begreppet “grönmålning” uppges vara vanligt förekommande fenomen i samtida sätt att förhålla sig till miljö och klimat.
– Varenda kommun säger sig på sin hemsida vilja jobba för hållbar utveckling. Jaha, vad bra, konstaterar Erik Westholm knasterkrasst och inte utan ett aldrig så litet stråk av beska.
– Det som händer är att klimatkrisen normaliseras. Det ger en aura av hållbarhet, men man håller systematiskt frågan på avstånd. Ska vi ha ett hållbart samhälle måste natur och miljö vara med på ruta ett, fastslår han.

Häri målas ett scenario som på vardagslingo minner om “mycket snack och lite verkstad”.
– Vi fortsätter i mångt och mycket på våra beroendestigar och lever vidare med våra vanliga liv, sammanfattar Erik.
Är mänskligheten i vissa avseenden oförbätterlig, måste det gå åt fanders innan vi hajar läget?
– Nej, så skulle jag inte vilja se det. Dock har vi ett slags förinstallation att satsa på kontinuitet, och är på så vis djupt konservativa varelser.
– Det finns på både internationell, nationell, regional och inte minst kommunal nivå fina föresatser för vad man vill och behöver göra. Men problemet hittas på tidsaxeln, hur dessa föresatser ska hinnas med.

Han framhåller dessutom att klimatfrågan i grunden är elitistisk och därför per definition har en spänning när den dryftas.
Vägen framåt för att göra samhällskroppen mindre baktung riktar i hans hållning även strålkastarljus på etiska och existentiella aspekter.
– Det är upp till var och en att ställa sig frågan “ska jag stå bredvid och se på när det här sker?”. Tyvärr betraktas ibland klimatfrågan ligga nära moralism och dylika ämnen man inte vill beröra.

Erik Westholm tar ett sammanfattande grepp i en lika omfattande som angelägen och svårmanövrerad fråga.
Och han väljer trots de många utmaningarna att positionera pupillerna på den ljusare toppen av horisontens många dramatiskt mörka nimbostratusmoln.
– Jag vill inte rasera all struktur vi har i dag. Men jag tror på förändring och vårt sätt att förhålla oss till varandra.
– När vi måste så är mänskligheten någonstans ändå förnuftig. Vi har överlevt stora förändringar förr, understryker Erik.

[YouPlayPlaylistPlayer video="2847" floating="3" ap mute pl=764 nt=10]
Facebook

Populärt på webben

Läs senaste numret av Lokalt i !

Artiklarna i E-tidningarna går även att lyssna på!

ANNONS