Joan har ingen aning om hur många hattar hon äger, men de flesta ligger på vinden.
– Jag tar ner dem när jag längtar efter dem och kan titta och prova dem. Att jag är intresserad av kläder, kostymer och hattar betyder inte att jag använder det som är gammalt, men jag kan få en bild av den människa som haft kläderna, förklarar Joan.
Hon tycker att hattens historia är spännande, men ser också ett samband med huvudbonader och kyrkans ”förtryck” av kvinnor.
– Det utgår från en text från Paulus om att kvinnan ska täcka sitt hår när hon är i kyrkan. Förut hade alla kvinnor huvudbonad i kyrkan, påpekar hon.
Trots denna bakgrund är Joan förtjust i sina hattar.
– Jag har också ett intresse av att få veta hur hattarna är gjorda. De flesta är handgjorda och det är så fascinerande att se hur de är ihopsatta. De här hattarna har kostat jättemycket för de är gjorda av modister.
Joan är född i England på 40-talet efter kriget. Som skolflicka bar hon uniform.
– Till den var det alltid en huvudbonad. På vintern en filthatt och på sommaren en stråhatt, förklarar Joan som bar hatt under hela uppväxten fram till 18 års ålder.
– Vi var tvungna att ha hatt. Blev vi sedda på gatan utan hatt fick vi gå in till rektorn dagen därpå och förklara varför vi inte hade hatten på oss. Jag kan inte påstå att vi tyckte att det var roligt. Det var en form av kontroll kan man säga.
Hattarna i samlingen kommer ifrån slutet av 1800-talet fram till idag. Några har hon gjort själv och några kommer från andra länder. Flertalet av hattarna kommer från hennes barndomshem i England.
– När jag började dödstäda hos släktingar kom hattarna fram och jag tyckte det var synd att slänga dem, så jag sparade dem.
Joan använder hatt, men inte de äldsta ”samlarhattarna” som nu är historiska.
– Mormor och farmor hade alltid hatt, men jag fick aldrig prova deras hattar för de var dyra och måste vårdas.
Att just vårda hattarna är något som intresserar Joan och hon har en låda för illa tilltygade hattar som är i behov av lite kärlek. Hon påpekar att hon inte är någon modist, men tillverkat flertalet egna hattar. Hon får ofta hattar från personer som undrar om hon kan ”rädda dem”.
– Jag tycker mycket om att reparera hattar, mer än att skapa nya och fascineras av hantverket.
En av hattarna i lådan är platt som en pannkaka med flor. Det är svårt att tro att den ska gå att ha på huvudet. För att få rätsida på den måste Joan ånga och spänna den till rätta. När den sedan återfått sin forna glans känner Joan:
– Äntligen! Nu är den bevarad. Så känner jag, säger Joan.
Joan gillar dock inte alla hattar. Turbanhuvudbonaden imponerar inte speciellt på henne. Inte heller de turkos, blå och gröna hattarna som finns i samlingen. Hon attraheras däremot av svarta hattar, men vill inte utöka samlingen.
– Jag försöker bli av med dem. Nu måste jag ”döstäda”, säger hon och skrattar.
I England skulle inte någon gå på en vigsel utan hatt, trots att de inte vanligtvis använder hatt. Joan uppmanar folk att använda hatt oftare.
– Jag tycker att det skulle vara kul om folk var lite mer frimodiga, säger hon.
Så nu kommer kanske ”hatt-trenden” sprida sig bland Avestas modemedvetna denna vår?
Hattens historia från boken “Klädd i hatt” av Ann Resare 1993:
Hatten har under århundraden varit en viktig del av kvinnors klädsel.
Hattmakare och hattstofferare gjorde både herr och damhattar fram till 1840-talet då den första modisten kom till Sverige.
Mest omfångsrika var damhattarna omkring 1910. Hattarna stod i proportion till de stora frisyrerna.
På 1920-talet, när kvinnorna shinglade håret, blev hattarna åtsittande.
Efter andra världskriget blommade damhattarna upp.
På 1950-talet bar kvinnor fortfarande hatt i alla samhällsklasser både till vardags och till fest.
En vuxen kvinna bar alltid hatt i kyrkan.
På 1960-talet avtog damhattens betydelse. Frisyrer stora som ”hövolmar” omöjliggjorde hattar och modisterna blev färre.
Källa: Ann Resare som varit chef för Skansens klädkammare och skrivit boken “klädd i hatt”.
