Joan i hatten som hon tar på sig om hon själv får välja. Hatten har ett sentimentalt värde för Joan eftersom det är ett arvegods. En hatt som hon sätter på sig när hon vill “bli sedd” och passar på ett bröllop. “Jag kan även gömma mig i den ” säger Joan.
Foto: Sara Flodin

Prästen som har dille på hattar

AVESTA. Joan Donkin arbetar som präst i Avesta. Under lång tid har hon samlat på hattar, men många av dessa är i så dåligt skick att hon fått restaurera dem. Under en visning av hattarna på församlingshemmet fick de komma fram till beskådan.

Joan har ingen aning om hur många hattar hon äger, men de flesta ligger på vinden.
– Jag tar ner dem när jag längtar efter dem och kan titta och prova dem. Att jag är intresserad av kläder, kostymer och hattar betyder inte att jag använder det som är gammalt, men jag kan få en bild av den människa som haft kläderna, förklarar Joan.

Joan Donkin har samlat på hattar under lång tid. Vissa har hon ärvt, andra har hon fått, men hon har dessutom tillverkat flertalet av hattarna i samlingen. “Jag är ingen modist, men jag vet vad jag tycker om”, förklarar Joan. Foto: Sara Flodin

Hon tycker att hattens historia är spännande, men ser också ett samband med huvudbonader och kyrkans ”förtryck” av kvinnor.
– Det utgår från en text från Paulus om att kvinnan ska täcka sitt hår när hon är i kyrkan. Förut hade alla kvinnor huvudbonad i kyrkan, påpekar hon.
Trots denna bakgrund är Joan förtjust i sina hattar.
– Jag har också ett intresse av att få veta hur hattarna är gjorda. De flesta är handgjorda och det är så fascinerande att se hur de är ihopsatta. De här hattarna har kostat jättemycket för de är gjorda av modister.

Joan är född i England på 40-talet efter kriget. Som skolflicka bar hon uniform.
– Till den var det alltid en huvudbonad. På vintern en filthatt och på sommaren en stråhatt, förklarar Joan som bar hatt under hela uppväxten fram till 18 års ålder.
– Vi var tvungna att ha hatt. Blev vi sedda på gatan utan hatt fick vi gå in till rektorn dagen därpå och förklara varför vi inte hade hatten på oss. Jag kan inte påstå att vi tyckte att det var roligt. Det var en form av kontroll kan man säga.

En äldre hatt med en lapp som avslöjar att den kommer från Paris. Joan tycker att det är ett stort värde att lappen sitter kvar. I vissa fall står modistens namn på lappen i hatten. Foto: Sara Flodin

Hattarna i samlingen kommer ifrån slutet av 1800-talet fram till idag. Några har hon gjort själv och några kommer från andra länder. Flertalet av hattarna kommer från hennes barndomshem i England.
– När jag började dödstäda hos släktingar kom hattarna fram och jag tyckte det var synd att slänga dem, så jag sparade dem.
Joan använder hatt, men inte de äldsta ”samlarhattarna” som nu är historiska.
– Mormor och farmor hade alltid hatt, men jag fick aldrig prova deras hattar för de var dyra och måste vårdas.

Att just vårda hattarna är något som intresserar Joan och hon har en låda för illa tilltygade hattar som är i behov av lite kärlek. Hon påpekar att hon inte är någon modist, men tillverkat flertalet egna hattar. Hon får ofta hattar från personer som undrar om hon kan ”rädda dem”.
– Jag tycker mycket om att reparera hattar, mer än att skapa nya och fascineras av hantverket.
En av hattarna i lådan är platt som en pannkaka med flor. Det är svårt att tro att den ska gå att ha på huvudet. För att få rätsida på den måste Joan ånga och spänna den till rätta. När den sedan återfått sin forna glans känner Joan:
– Äntligen! Nu är den bevarad. Så känner jag, säger Joan.

Joan gillar dock inte alla hattar. Turbanhuvudbonaden imponerar inte speciellt på henne. Inte heller de turkos, blå och gröna hattarna som finns i samlingen. Hon attraheras däremot av svarta hattar, men vill inte utöka samlingen.
– Jag försöker bli av med dem. Nu måste jag ”döstäda”, säger hon och skrattar.

I England skulle inte någon gå på en vigsel utan hatt, trots att de inte vanligtvis använder hatt. Joan uppmanar folk att använda hatt oftare.
– Jag tycker att det skulle vara kul om folk var lite mer frimodiga, säger hon.
Så nu kommer kanske ”hatt-trenden” sprida sig bland Avestas modemedvetna denna vår?

Den rosa hatten är inget som Joan skulle gå ut i, men den är handsydd. “Det är det som är intressant”, tycker Joan som fyndat den för någon tjuga på loppmarknad. Foto: Sara Flodin
En av hattarna som Joan har fått. Detta är inte Joans stil och hon har ännu inte fixat till den. Foto: Sara Flodin
Denna gröna hatt kommer från Köpenhamn och Joan tycker att den är ful, trots att den är handsydd. Foto: Sara Flodin
Gammal hatt från slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Hatten kommer ifrån Joans föräldrahem och burits av hennes mormors mor. Foto: Sara Flodin
Denna röda hatt med strass kommer från Berlin. Foto: Sara Flodin
En ovanlig hatt i “bonnet-typ” som är handsydd och välbevarad. Blommorna ska sitta på bakhuvudet. Joan tror att de är från 20- eller 30-talet. Foto: Sara Flodin
En stråhatt som håller på att gå sönder och är för skör för att användas. “Den har säkert burits när det regnat. Du ska aldrig bära stråhatt i regn. Det är väldigt svårt att rädda den, men stråhattar är bra i värmen och billiga”. Foto: Sara Flodin
Denna tokroliga hatt är en “Christian Dior”, men Joan tycker den är “väldigt svårburen”. Foto: Sara Flodin
En engelsk hatt som Joan hittat i barndomshemmet. Foto: Sara Flodin
Inte direkt en “fascinator”, som är mindre, utan en riktig hatt. Den är handsydd av Joan efter eget påhitt. Foto: Sara Flodin

Hattens historia från boken “Klädd i hatt” av Ann Resare 1993:
Hatten har under århundraden varit en viktig del av kvinnors klädsel.
Hattmakare och hattstofferare gjorde både herr och damhattar fram till 1840-talet då den första modisten kom till Sverige.
Mest omfångsrika var damhattarna omkring 1910. Hattarna stod i proportion till de stora frisyrerna.
På 1920-talet, när kvinnorna shinglade håret, blev hattarna åtsittande.
Efter andra världskriget blommade damhattarna upp.
På 1950-talet bar kvinnor fortfarande hatt i alla samhällsklasser både till vardags och till fest.
En vuxen kvinna bar alltid hatt i kyrkan.
På 1960-talet avtog damhattens betydelse. Frisyrer stora som ”hövolmar” omöjliggjorde hattar och modisterna blev färre.
Källa: Ann Resare som varit chef för Skansens klädkammare och skrivit boken “klädd i hatt”.

Facebook

Populärt på webben

Läs senaste numret av Lokalt i !

Artiklarna i E-tidningarna går även att lyssna på!

ANNONS