Framåt marsch i direktuppkoppling mot skapandets moderskepp. En evighetsmaskin med tentakler i mikrokosmos.
Maximal känsloladdning som bygger nya världar.
I konkreta termer en ögonblicksbild av det Tägtgrenska sinnet i fråga om musik.
– Det råder oerhört öppna spjäll och det där står liksom ständigt på vid gavel, det är upp till mig att förvalta det som lämnar tankarna på bästa sätt, redogör Peter uppsluppet skrockande.
Och betonar:
– Viktigast är att jag känner något för det, att där finns ett fundament och en platå att bygga vidare på.
Den omvittnat hårt arbetande Tägtgren står bredbent i kreativt korsdrag där det dynamiska durkslaget sållar bland tusentals idéer och intryck som sedermera vänligt men bestämt fostras till uttryck. Uttryck med klangnyanser av vänaste viol och beskaste brutalitet som enligt välskriven formelsamling exekveras i fråga om både balans och ytterligheter.
Främsta forum för dessa tonala tidvatten bär namnen Pain och Hypocrisy.
Förstnämnda är alltså högaktuellt med denna fredags (den 11 juni) frikopplade singel “Party in my head”.
– Texten kretsar kring titeln i sig, det här att festkänslan under lång tid fått nöja sig med att bo inne i skallen, förklarar Peter. Och vidareutvecklar:
– Man vill ut och träffas, hänga med bekanta, festa med polarna. Men man får inte, säger han i en slutsats som 2021 sannolikt känns bekant för mången medborgare.
Den envisa covidpandemin har ställt samhällsfunktioner, mänskligt beteende och inte minst hälsoaspekter på sin spets i snart 1,5 års tid.
Musiker – i synnerhet de som på regelbunden basis lirar live – har känt av covidvindarnas tryckvåg som tömt kalendrar på åtaganden.
Skrivarlustan frodas dock, vilket som konstaterats sällan eller aldrig är ett dilemma för Peter Tägtgren.
Ur ett annat och mer personligt positionerat perspektiv har pandemin utgjort en frizon för friare temposättning.
En möjlighet att landa lagom i vardagens mer jordnära ting.
Peter berättar:
– Har varit utbränd, och jag är på så vis rätt glad över att ha varit hemma en längre tid. Pyssla med huset, sitta på verandan.
– En chans att återhämta sig. Framöver planerar jag att så smått börja växla upp, men på ett effektivare sätt än tidigare. Vad som kan ha tagit 8 timmar kan jag nu i stället klara av på 2 timmar, vilket funkar bättre, konstaterar han.
Rekorderligt muntra reaktioner står sannolikt också att inhämta via maffiga och melodiöst välsnidade nyförvärvet “Party in my head”.
En produktionsmässigt blytung, men refrängrelaterat guldbeströdd, sommarsalut.
Som manar till headbang och härligt häng på samma gång som den ingjuter vilja att bryta barriärer och räta på ryggen i hårdrockens genuina format.
Peter Tägtgren, förra veckan för övrigt 51 år fyllda, svarar i Pain för bland annat sång, gitarr, elektroniska arrangemang och produktion.
Vid sin sida har han i dag sällskap av sonen tillika hårdslående trummisen Sebastian Tägtgren, gitarristen Sebastian Svalland och bastrakterande Jonathan Olsson.
Kvartetten har också förevigat en video till “Party in my head”.
– Det är en ryss som gjort videon, och tematiskt utspelar den sig i ett rum som hela tiden förändras. Mycket kameraåkningar. Förhoppningsvis går folk i gång på både låt och video, säger Peter som i samspel med bandpolare nyligen även presenterade en tuff tolkning i videoformat av The Rolling Stones-klassikern “Gimme shelter”.
Därtill frestar han med ett ännu hemligt musikaliskt projekt med ytterst fräna förtecken.
Och 30-åriga dödskvartetten Hypocrisy, där Peter är grundare och frontman, har ett färdiginspelat album planerat för release i höst.
Första singel med video landar i augusti, och likt Pain utgörs även Hypocrisys skivbolagshemvist av tyske bjässen Nuclear Blast Records.
Peter vrider ånyo upp volymen i studions oblyga ljudanläggning.
Den death metal som vräker sig fram är av ett slag som tuggar sönder gjutjärn och gurglar lava till frukost.
Metalfans – håll i er, det här blir ingen lek.
För Pain är planen att över tid släppa fler singlar och sedermera skriva vad som utmynnar i ett nytt album.
Någon spikad tidscykel för detta finns i dagsläget ej, men Peter Tägtgren guidar i en övertygelse och ambition som sätter färgstark och oberäknelig prägel på Pains förehavanden.
– För mig är det viktigt att vi inte målar in oss i ett hörn. Det ska dyka upp lite oväntade grejer.
– Det kan räcka att spela en ton, så slutar det med att man har en hel ny låt. Man vill utvecklas, vilket förhoppningsvis framgår i refrängskrivandet. Jag gillar det medryckande, det ska vara catchy, säger Peter Tägtgren.
