Kvinnor med olika bakgrund och ålder har porträtterats av journalisten Karin Wennermark och fotografen Henrik Hansson på uppdrag av Internationella kvinnoföreningen, IKF.
– Vi vill visa hur betydelsefulla kvinnor är i samhället och har hållit på jättelänge med det här, säger Annakari Berglund, ordföranden i IKF.
Vare sig Sakine Abic eller Sükriye Gümüs, som också kommer från Turkiet, tvekade att bli porträtterade – trots att de aldrig ens blivit intervjuade förut.
– Nej, det var bara roligt att få vara med, säger Sükriye via tolken Silva Ibrahim.
Lite tveksam att delta var däremot Ingegerd Hellberg som själv är pensionerad reporter.
– Som journalist vill man alltid ha ordet i sin egen makt, men nu har jag börjat släppa på det. Sedan handlar det väl om fåfänga också, säger Ingegerd.
Men hon liksom Sakine och Sükriye är nöjda med resultatet.
– Ja, det blev bra och fina bilder, säger Sakine.
I tisdags invigdes “Se mig!” på Kupolens tredje plan. Där finns utställningen till beskådande till och med 10 december.
– Vår förhoppning är att det också ska bli en bok så småningom, säger Annakari Berglund.
Även andra programpunkter ingår i arrangemanget. Tisdagen den 6 december blir det till exempel författarsamtal med Evin Cetin. Den 9 december visas Tunatapeten och Kompani Mamsell uppträder med sin dansföreställning “Brodera mera”.
Arrangörer är IKF, ABF och Kupolen.
Utdrag ur texterna:
Ingegerd:
“Vi var nio syskon, några var redan utflugna när jag anlände till världen. Och det skulle vara tyst vid matbordet! Men så småningom upptäckte jag att det var tillåtet att tala, när man sitter till bords. Inte om ditt och datt, utan om samhälle och politik. Med tanke på hur jag blev tror jag att detta sedan präglat mitt liv.”
Sakine:
“Min farfar hade ett slott, med stora odlingar. Han var rik, och alla kom dit för att arbeta. Min pappa och hans bröder arbetade också där, och vi barn fick hjälpa till när det var dags för skörd. Det var många olika sorters fruktträd, vindruvor, valnötsträd.”
Sükriye:
“Jag är äldst av åtta syskon: fyra flickor och fyra pojkar. Jag fick hjälpa till mycket hemma, både i jordbruket och hemma med mamma.
Ingen av oss flickor fick gå i skolan. Jag hade aldrig använt en penna innan jag började på SFI.”
