Musiker.
Familjefar.
Lärare.
Sökare.
Origo lokaliseras till Kvarnsveden, en stadsdel i Borlänge som av individer kvarteren tillgivna ofta liknas vid “en stad i staden”.
Här hittas en mentalitet Carl betraktar som stöpt i grovkorniga formuleringar men också hjärtliga syften.
Uppväxtens omgivningar och mänskliga relationer etsar ett mönster i den näst äldste tillika näst yngste Norén-brodern.
Ett mönster som än i dag kan prägla beteendebas och känsloregister.
– Det där lämnar aldrig mig. Det är betydelsefullt för i stort sett allt jag gör. Inte minst musikaliskt.
Carl fortsätter:
– Det formade mig som barn och jag har plockat med mig mycket inspiration från den tiden. Minns så mycket från barndomen. Hur mamma sjunger för oss och texterna gör stort intryck. Det blir så verkligt.
Lyrikens värde förankras i barnet Carl och ger eko i den vuxne mannens gärning.
– Jag bygger världar av texterna i de där gamla låtarna. Det är väldigt visuellt och nästan som en film. Texterna berör mig i sin känsla och attityd. Det är blir otroligt starkt, redogör han vidare för vad som färgat det egna uttrycket som nu ånyo sker i nära maskopi med en legend.
En Ludvikanära sådan i form av Dan Andersson.
Vinterns första framställning i ämnet bar titeln “Svart som ballader”.
Nu vilar andra eskapaden rykande färsk i skivhyllor och streamingtjänsters digitala sköten.
“Kolvaktarens sånger” (Dalapop) är född ur Anderssons skapande i förra seklets begynnelse och Carl Noréns resa som förenar artistens etablerade metod och måhända också banar väg för en musikalisk gryningsfärd.
– Tror att när man läser eller sjunger en annan persons verk skapas medvetet eller omedvetet en koppling.
– Dans ord växer mer och mer för mig. I vissa texter och låtar kan jag förnimma en ganska tydlig relation till honom och hans tilltal, berättar Carl i en av kreativ närhet kantad reflektion.
Han betonar betoningen och fraseringen som återkommande viktig i det att göra det skrivna materialet rättvisa.
Noréns liknelse vid en resa uppvisar etapper som “Vaknatt”, “Hemlängtan”, “En ungdomlig visa” och “När mor dog”.
– I stället för en tydlig start respektive mål är det här snarare något som är i ständig rörelse. Först lite senare, i backspegelns återsken, vet jag var jag varit och mot vad jag är på väg.
Carls tonsättningar av den Anderssonska pennan sker företrädesvis i stunder av stillhet.
Där ett avslappnat läge tillåter kanalisering av fria energier fostrade till toner och taktfulla tilltag.
Den inlevelse och melodiösa lidelse som investeras i ovan nämnda sånger är är ofiltrerat livskraftig och brutalt uppriktig.
Melankolisk fägring besvarar spännande frågor ställda av låtbyggen delvis draperade i klangfull durfigur.
Kontrasten mot den mörkare “Svart som ballader” är tydlig och ett medvetet drag.
Albumen gestaltar Dan Anderssons dynamiska dubbelnatur i kvädestoff, anslag och känsloförmedlan.
Kärlek, sorg, naturen, ungdom och inte minst död – Norén rör sig lealöst i materia mellan bjärta begreppsvärldar och under kolvaktarens försyn.
– Jag uppskattar att få skapa fritt utifrån vad jag känner. Försöker genom hela albumet se hur Dan behandlar döden och hur han skriver om döden. Det finns ett slags frälsningstanke i det hela som inte är religiös. En känsla av allt går runt.
– Det finns även en tänkbar repertoar för mer Dan-material, tillägger Carl.
Varpå han även lyfter på locket till en liten skattkista innehållande det i helt egen regi fostrade gods som kan komma att utgöra framtida alster.
– Har börjat skriva svenska texter, och även diktsamlingar. Skriver även på en roman och såväl finner som formar längs vägen ett språk som känns som mitt eget, avslöjar Carl flyhänta fingrars manövrar över tangentbord och via gåspenna.
Dalasonen utvecklar:
– Musikaliskt går jag vidare ganska nära den riktning jag befinner mig i på dessa två skivor. Jag har en idé om vad jag vill åstadkomma.
Stilsäkert ödmjuk i sin roll som soloartist hyser han som del av tidigare aktiva tillika hyllade Sugarplum Fairy också en kärlek till att musicera i bandformat.
– När en låt föds i en replokal, det är något speciellt. En familjekänsla. Det betyder något, framhåller Carl Norén trankilt men med tyngd på orden.
Avslutande “Sorglåt” lägger sin själ i i fosterställning intill ett musikaliskt frö och låter de tu ömsom blomma , ömsom vissna, tillsammans.
När dess violinväv omfamnar barnkörerna i “Det dansar en gosse” och “En ungdomlig visa”, kvinnostämmorna i “Hemlängtan” och den lika majestätiskt vemodiga som lyriskt naturnära “Vaknatt” – då är han där.
Kolvaktaren.
Dan Andersson.
Och Carl Norén.
– Min övertygelse är att musik ska hållas högt och skattas högt. Att vårda värdet i text och musik. Det finns en stor och djup mening i det.