I slutet av februari i år bjöd kommunen in de som äger en fastighet i Grangärdes och Nyhammars tätorter till ett informationsmöte i Folkets hus i Nyhammar.
– Det var ett välbesökt möte i februari och sedan dess har det ”surrats” en hel del i bygden, säger Lisa Fröbel, styrelsemedlem i Grangärdebygdens intresseförening, GBI.
Därför bjöd GBI nyligen in ortsbor för att prata om det som framkom vid kommunens informationsmöte. Vad stod det i underlaget de hade fått och hade alla förstått vad det innebar?
– Ett 20-tal personer kom och under nästan ett par timmar gick vi igenom materialet. Vi pratade sedan både högt och lågt. Det var ett sansat samtal men många uttryckte farhågor och rädslor över om en ny vägsamfällighet skulle klara det som krävs för att ta hand om hela området, berättar Lisa Fröbel.
Det fanns funderingar om hur mycket det skulle komma att kosta för den enskilda fastighetsägaren och om det skulle räcka med graden av engagemang.
En vägsamfällighet är en egen föreningsform rent juridiskt och för vägunderhållet får föreningen bidrag från kommunen. Det kan också bli aktuellt med bidrag från staten, enligt Lisa Fröbel.
– Diskussionerna på mötet kom då att handla om hur mycket pengar man får och om varje husägare måste lägga till egna pengar. Och vad händer om exempelvis 30 procent av de boende inte vill eller kan betala?
Det är en ekonomisk fråga men det handlar också om hur mycket ideellt arbete som måste läggas ned.
– Om inte vägföreningen gör det den ska, om det blir för övermäktigt, kan kommunen utse en syssloman att sköta det i stället för föreningen.
Den personen ska då avlönas av fastighetsägarna.
Gäller detsamma när det krävs kompetenser inom områden som ekonomi, juridik, förvaltning, upphandling och teknik, om det inte finns i den blivande styrelsen?
– Att få tag på en jurist exempelvis som är beredd att lägga ned gratistimmar, det är inte så enkelt, så då får man köpa det, säger Lisa Fröbel.
Hur stort ansvar styrelsen måste ta som uppdragsgivare och beställare av entreprenörer diskuterades också på mötet.
– Arbetsmiljöansvaret pratade vi mycket om, det blev en stor fråga.
Lisa Fröbel berättar att det så sent som 1998 fanns en vägförening i trakten, men det är oklart vad som hände och varför den lades ned. Kommunen tog då i varje fall över snöröjningen exempelvis för att säkra framkomligheten.
I Sunnansjö sköts vägarna redan i dag av de boende själva, mycket på ideell basis. De har gjort det under lång tid, även om de fått kämpa för att få de nödvändigaste bidragen från kommunen. Även i småbyarna i kommunen finns vägföreningar som sköter de enskilda vägarna själva.
En underliggande diskussion, enligt Lisa Fröbel, är likhetsprincipen, att det ska vara samma förutsättningar på landsbygden som i stadskärnorna vad gäller service och infrastruktur, eftersom vi betalar lika mycket skatt.
– Vi pratade bara vägar på mötet och det fanns funderingar varför de i städerna inte behöver betala en krona för vägunderhåll.
Kommunens förklaring till det är att de i städerna betalar högre priser för sina hus och tomter då de innefattar vägar, men det tycker Lisa Fröbel är absurt och långsökt.
– Det är positivt att få mötas och prata, det finns en tendens till att det blir starka känslor och det kan lätt bli tokigt annars, menar Lisa Fröbel.
Med på mötet fanns också representanter för Saxdalen och GBI har tagit på sig rollen som navet och sammankallande av uppföljande träffar efter sommaren. I Saxdalen har kommunen
