På en liten kulle i centrala Mora pulsar, Börje Forslund, lokalhistorikern från Avesta, äntligen fram till statyernas staty. Alldeles ovanför Vasaloppsmålet står Gustav Vasa med ståtlig hållning. Som om han även nu, 500 år senare, talar till Moraborna. Berättar för dem om Stockholms blodbad och säger att nu är det dags att resa sig mot den danske kungen Kristians tyranni.
– Fast det var inte här utan vid kyrkan där borta, säger Börje och pekar bortåt Vasagatan.
Men precis som i Rättvik ett par dagar tidigare var moraborna skeptiska.
– De säger att det där med Stockholms blodbad inte kan stämma och rekommenderar honom att fortsätta.
Vi går ner från kullen och rullar vidare till Utmeland i Moras utkanter. Där finns en nationalromantisk byggnad med korslagda pilar i toppen.
– Här fanns en byggnad där han gömde sig i en källare.
Sen åkte han skidor till Sälen, eller hur?
Börje skakar på huvudet.
– Mest troligt är att han fick en dräng tilldelad och åkte med häst och släde. En svensk adelsman kunde inte åka skidor på den tiden. Särskilt inte en 24-åring uppvuxen i Åkersberga.
Sinnebilden med Gustav Vasa på två skidor med en stav i nävarna får sig en törn. Och det tar inte slut där.
– Han begick ett mord i Mora också.
Börje berättar om den danskvänliga underfogden Nils Västgöte som tänkte gripa Gustav i Mora. Men enligt berättelsen förekom Gustav Nils Västgöte och dödade honom i sömnen.
– Gustav Vasas son Karl IX gav order om att den delen i Peder Svarts krönika skulle strykas, säger Börje.
Kan tro det. Men hur det nu var så färdades alltså Gustav Vasa vidare, sittandes på en släde, till Sälen på lite oklara vägar. Vi följer honom i spåren (inga skidspår) till Lima kyrka och ställer oss utanför porten.
– Kyrkan såg annorlunda ut då, men det var här en gammal gumma med egna ögon ska ha sett Gustav Vasa stå djupt försjunken i tankar medan han betraktade kyrkopelarna vid utgången.
Från Lima begav sig Vasa vidare, förbi Berga By där Vasaloppstarten är i dag. Han stannade och övernattande i Olnispagården i byn Sälen. Olnispagården är i dag hembygdsgård och ligger vid foten av den skogsklädda branten upp mot Transtrandsfjället, vars hela massiv markerade gräns till Norge på den tiden.
Vi spanar upp mot den snötyngda skogen under gränsfjället.
– Kanske åkte han släde ända hit, men inte upp på fjället mot Norge. Här lär han ha fått skarbågar, det vill säga snöskor för att kunna ta sig vidare, säger Börje.
Nära nu med andra ord, att den flyktige adelsmannen Gustav Eriksson aldrig hade blivit kung Gustav Vasa. Att han hade försvunnit över fjället och in i den historiska glömskan.
Om det inte hade varit för de två RIKTIGA skidåkarna från Mora som skickades efter honom, när man väl förstått att det där om den danska kungens blodbad var sant.
Vi tar det nästa gång.
