Hur ofta gråter du?
För mig händer det allt mer sällan, men visst sker det.
Ungdomen var dock en tid med mycket tårar, dels olycklig kärlek – men också alla gånger jag gjorde illa mig.
Ett par hjärnskakningar, bruten arm, skrapsår, klämda fingrar och så vidare.
Tårar kommer numera också, men då oftast av kärlek till mina barn och barnbarnet Lucy.
Lyckan att få vara med dem får mig ofta tårögd.
Sen har vi förstås sportupplevelser, den där totala lyckan som får mitt hjärta att slå många slag.
Nu står vi inför ett olympiska spel igen. Ja, tiden går fort och det känns inte som att det har gått fyra år sedan som André Myrher tog sitt efterlängtade OS-guld och som var pricken över i:et i en framgångsrik karriär.
Inte heller känns det som att det gått fyra år sedan Frida Hansdotter vann slalom, Charlotte Kalla fixade guld i skiathlon och herrarna vann stafetten i skidskytte.
Det har också gått åtta år sedan Charlotte Kalla stod för en fantastisk prestation i damstafetten. Kommer du ihåg? Om inte – kolla här!
Nu kan vi se fram emot nya härliga idrottsögonblick och med det kommer tårarna.
Ja, jag njuter verkligen över att uppleva idrott, antingen via tv:n eller live.
Minnena är många och de fylls hela tiden på, men just André Myhrers OS-guld i slalom är något jag minns med kärlek. Inte bara för att han fick kröna sin karriär med största man kan vinna – även för att han är den person han är.
Detsamma gäller Frida Hansdotter, som likt Myhrer fortsatte efter OS – Myhrer i två säsonger och Frida i en.
Jag förundras över vänner och bekanta som inte är intresserade av sport. Tänk vad mycket de missar, känslor som svämmar över av både glädje och sorg.
Den där totala hängivenheten till något. För att inte tala om lycka när man får man vara med om något stort – senast Sveriges EM-guld i handboll.
Men samtidigt hittar alla dessa något annat som ger dem den kick jag får av sportens värld.
Förhoppningsvis.
Mitt första minne av ett vinter-OS är från 1976 och när en besviken Ingemar Stenmark tog ett brons i storslalom. Faktum är att det bara var han och Benny Södergren (brons på femmilen) som lyckades ta medaljer av de svenska deltagarna för 46 år sedan.
Det är bottenrekord!
Senast, 2018, blev det totalt 15 medaljer – sju av dessa var guld.
Det lär bli något liknande i år i Peking.
Mitt häftigaste minne från vinter-OS handlar dock inte om någon svensk prestation. Vi får gå tillbaka till OS 2002 i Salt Lake City då han vann 1 000 meter i short track.
Idrott när den är som bäst och australiensarens guld visar att inget är omöjligt.
Ni har förmodligen sett hans prestation, om inte kolla här.
Bradbury skulle ha blivit utslagen redan i kvartsfinalen, men gick vidare tack var en diskning. I semi och final hade den turen att se den framförvarande ramla i en stor hög och Steven kunde åka över mållinjen först.
När Steven sedan skulle ta emot guldmedaljen överst på prispallen skämdes han mitt i tårarna.
Nu laddar vi för en häftig lördagsförmiddag i Peking. På programmet står bland annat damernas skiathlon (klockan 08.45) och en förväntat duell mellan Therese Johaug och Frida Karlsson.
Finns en risk (chans) för att det blir en del tårar…
Hetast just nu.
Olympiska spelen med en hel del deltagare från Dalarna.
Kallast just nu.
Vädret – på fredagen regande det…
