Kojak och Colombo var lika stora favoriter.
Mamma var mer tveksam till om det var så lämpligt, men jag var i himmelriket!
Jag blev så fascinerad av dessa skickliga genier som kunde lösa de mest klurigaste brottsfall, att jag skrev i min dagbok att jag skulle bli detektiv i New York när jag blev stor.
Det var så min besatthet av fiktiva mordhistorier och brottsutredningar började.
Länge plågade jag omgivningen med att jag såg brott och mysterier i allt. Om mamma hade tillfälligt förlagt sin plånbok, tänkte jag direkt att någon illasinnad tjuv härjade i våra kvarter. Och tänk om det var just jag som kunde stoppa honom!
Halva veckopengen gick åt att köpa viktig utrustning som varje detektiv med självaktning behövde; förstoringsglas, blått pulver och borste för fingeravtryck med mera.
Den andra halvan, cirka fem kronor, sparade jag till en flytt till den mest spännande platsen på jorden: Barettas New York! Barndomskvarteret och triviala plånboksstölder var för futtigt för den som skulle bli världens bäste detektiv!
För det var jag helt övertygad om att jag skulle bli. Och drömmen höll jag fast igenom hela barndomen.
En annan barndomsförebild var Ture Sventon, också en mästerdetektiv av rang. Under några terminer på mellanstadiet tvingade jag mina skolkompisar att vara med i mina egenhändigt skrivna teaterpjäser om Sventons bravader, med föräldrar och lärare som publik.
Nu blev jag (föga förvånande) inte detektiv. Det närmaste jag kom var som kriminalreporter åt lokalpressen i Borlänge. Spännande javisst, men betydligt obehagligare och oglamouröst när det är på riktigt.
Vissa barndomsdrömmar förverkligas, men de flesta förblir nog just drömmar. Och det är kanske inte det som är främsta syftet, att de ska bli verklighet när man blir vuxen. Jag tror mer på att de är till för att utveckla fantasin, kreativiteten och självförtroendet.
Och som vuxen har jag fortfarande stor glädje av min detektivdröm, den är en stor del av mina ljusa minnen av när jag var liten.
Jag har heller aldrig varit i New York. Men den drömmen lever kvar och ska förhoppningsvis förverkligas…
