Många vet vidden av det vansinne som här bär ett slags trivselalibi. Överflödet är övermäktigt – både i fråga om kulinarisk volym och mänskliga nummer. Allt är i rörelse, som Ulf Lundell 2011 konstaterade i romanformat. Helheten utgör ett irrationellt fenomen med outtalade sociala regelverk.
Här dansar samtliga på slak lina mellan ett logistiskt helvete och skör beteendebalans. Med i-landsmått mätt en kittel av kämpiga situationer.
Att femåringar med bräddfulla juiceglas ska färdas problemfritt bredvid stressad personal, effektivitetsdrivna konferensgäster och seniorer med lägre tempo är långtifrån en självklarhet. Det hela är en omgång Tetris med hot om sulliga konsekvenser.
Små katastrofer lurar runt varje hörn. Hinner insupa ett medley av krockar mellan fysisk förflyttning, klädsel, föda och tålamod.
Vita brallor passerar Nutella-burk och belönas med brun fläck där väldigt få önskar brun fläck. Farbror lassar upp en radda smörgåsar på huggkubbe och förser dessa med ost, medvurst, marmelad och annat från tallriken han bär med sig. Kvinnan bakom rister av obehag åt hans tidskrävande påläggsprocess som hon anser utförs på olämplig plats. Hon knycker till med kroppen, rundar bord och tycks vilja ge luft åt runda ord.
Karvar klart mina mackor på nolltid och lämnar scenen innan jag får plytet nedtryckt i en bytta småsmält smör.
På vägen tillbaka mot vårt fönsterbord möter jag en glatt hälsande restaurangmedarbetare som till synes lätt och ledigt kombinerar tusen sysslor med bedriften att samtidigt vara trevlig mot krävande omgivning.
En annan i samma stab ger ett frustrerat intryck och blicken speglar en önskan att befinna sig någon annanstans.
Telefoner ringer på maxvolym. Barn utför skrikprotest mot fel sylt på pannkakan.
En familjefarsa spiller en hel kopp kaffe i knät.
Det är mycket att ta in.
Frukostmiljön triggar upp social friktion och praktiska prövningar på ganska hög nivå. Samtidigt utgör den ett litet tvärsnitt av livet, där samexistens bevisligen ofta är en av mänsklighetens allra största utmaningar.
Som slutkläm på äventyret gräddar jag mig en våffla. Resultatet liknar ett försök att frasrosta tre deciliteter hudkräm.
Nåväl, vad är väl en bal på slo… förlåt, frukost på hotellet.
