Marssolen håller som bäst på att smälta snön i Årby när Walther Risvik öppnar dörren till villan, tätt följd av sjuåriga omplaceringshunden Elvis.
– När vi hämtade honom var han livrädd, men nu är det han som är chef här, säger Walther och visar in i köket.
Walther är uppvuxen i en liten by 20 mil norr om Trondheim där fiske och skogsarbete var de yrkesvägar som fanns att välja på. Men han ville något annat, sökte och fick jobb på Volvo i Köping 1965.
– Och där fastnade jag också för ett kjoltyg. Kjolen är borta men innehållet är kvar.
Han kastar en kärleksfull blick mot diskbänken där hustrun Anna-Britt ordnar med kaffe och semlor.
– Vi har haft många lyckliga år tillsammans.
Livet i Köping blev så småningom lite väl inrutat och familjen flyttade till Borlänge 1974 – utan att ha någon anknytning till trakten.
– De sökte chaufförer på Dahlbäcks, så vi flyttade bara hit.
Två år senare köpte paret flyttsidan av företaget och startade Risviks express där han skötte flyttarna och hon ekonomin.
– En chaufför tog vi också över.
Genom åren växte företaget till som mest fyra bilar och tolv anställda. Walther har själv kört tusentals mil både inom och utom Sverige. Polen, Sovjetunionen och England är några av de ställen företaget haft uppdrag i.
Och i forna Tjeckoslovakien har Walther arbetat flera gånger, bland annat då han körde rekvisita åt Dalateatern. Några gånger har även fru och barn följt med på resorna.
– Det har varit fantastiskt roligt och gett så många minnen och fina upplevelser.
Är det inte ett tungt jobb?
– Nej, inget är tungt om man har med trevligt folk att göra och har en räv bakom varje öra. Det fungerar alltid. Och kan man se det positiva i stället för det negativa så vinner det i alla lägen.
Att Walther är positiv är det ingen tvekan om när han med pigga, ljusblå ögon och ett ständigt närvarande leende berättar om sitt liv. I slutet av april ska han fylla 80 år.
– Då ska gubben försöka lägga av. Men jag är pigg som en 20-åring. Och jag har aldrig varit sjuk.
Vad beror det på?
– Det är nog generna. Och att jag är en glad skit.
En stark självkänsla och en stabil gudstro hade Walther hjälp av den där gången i Sovjetunionen när allt hade kunnat sluta illa.
Uppdraget som pågått i flera år gick ut på att frakta kroginredning från Sverige till ett företag i dåvarande Sovjet i början av 1990-talet. Men sista gången hade ryssarna inte betalt för inredningen och Walther hade fått stränga order om att inte lossna en enda pinal utan pengar i handen.
Till slut gav ryssarna honom motsvarande ungefär 300 000 kronor i dollarsedlar.
– Med hjälp av tullen fick jag pengarna överförda till Sverige, berättar han.
Men att pengarna hade lämnat landet visste inte de ryska krogägarna som var riktigt skumma typer, enligt Walther.
– De var tuffa maffioser och de tänkte stjäla tillbaka pengarna. Så de höll mig inlåst i en källare i tre veckor medan de letade efter sedlarna, berättar han.
Blev du inte rädd?
– Nej. Jag förstod att jag måste göra något och funderade över vad.
Hemma i Borlänge gick Anna-Britt och undrade vad som hänt.
– Jag ringde ambassaden som sa att bilen var hittad men inte chauffören och att det säkert inte var någon fara, berättar hon.
Ambassadens besked lugnade Anna-Britt som också hade fullt upp med att se till att företagets bokade körningar kunde genomföras.
Under tiden väntade Walther som i en klassisk spionfilm in rätt tillfälle då han låtsades vara utslagen och lyckades smita från sina fångvaktare.
– Jag tog mig ut som en pil genom dörren och låste in dem i stället, berättar han.
Den ryska tullen hjälpte Walther att kontakta polisen som gav instruktioner på hur han skulle agera på hemvägen.
– Jag var förföljd av en BMW hela vägen till hamnen i Klaipeda och när jag kom fram parkerade jag där polisen sagt jag skulle.
Historien slutade lyckligt för Walthers del men inte för förföljarna som genast blev omhändertagna. Och Walthers fru fick inget veta om vad som egentligen hänt förrän han var hemma i Årby igen.
– Och det var nog tur, konstaterar hon och ruskar på huvudet.
En annan historia från Sovjet som Walther minns väl är när han plockade upp en liten flicka som var på väg att gå över en mil i ösregn hem till sin morfar med en punkterad cykel som skulle lagas.
– Jag skjutsade dit henne och följde med in. De hade stampat jordgolv och levde ett helt annat liv än vi, berättar han.
Vid nästa resa hade Walther med sig däck och andra prylar som han skänkte till familjen.
– De blev så glada att de grinade.
Ett roligt minne från norra Sverige är då Walther skulle köra en leverans till en farbror som saknade adress.
– Han sa att jag skulle passera 241 telefonstolpar och sedan svänga höger. Jag körde i 20 kilometer för att räkna rätt, men nog hittade jag.
– Det är helt makalöst vad man har fått vara med på, utbrister han.
Vilket är det bästa minnet?
– Att åka från Kiruna till Narvik förbi Abisko. Det finns inget ställe i hela världen som är lika vackert.
Men nu efter att Walther snart fyllt 80 tänker paret pensionera sig.
– Vi har gjort vårt.
Är det sorgligt?
– Nej, men om någon vill ta över så känns det bra.
Vad ska ni göra nu?
– Vi ska ha roligt resten av livet, åka husbil med Elvis till Ullared, Köping och Örebro, säger Walther.
– Och till Silverhöjden; där är det riktigt fint, fyller Anna-Britt i.
För Walthers del finns det gott om fritidsintressen också, bland annat att renovera och köra gamla bilar.
– Och så kan ju hoppa in och hjälpa gamla kollegor att köra om jag känner för det.
Fakta
Walther Risvik
Ålder: 79 år.
Bor: I Årby.
Familj: Anna-Britt, 81, Vigdis, 55, Vidar, 50, samt åtta barnbarn och tre barnbarnsbarn.
Yrke: Flyttgubbe.
Intressen: Gamla bilar.
