ANNONS

“Livets lycka och kampen om tiden”

Anar att dilemmat är universellt betingat. Dock ingen värdslig sak, för att parafrasera ”världens bästa Karlsson”. Nämnda dilemma hemsöker inte sällan undertecknad. Håller mig ibland om natten, vägleder längs livets vandring i vaket tillstånd.

Sätter klorna i sinnet, målar marans makt över vardagens obevakade ögonblick.
Mest av allt skänker det dock välkommen tyngd åt tillvarons hörnstenar.
Gör värden värdefulla, världen viktig och kärleken till allt jag älskar outplånlig.
Tiden.
Det handlar om en önskan att bli vän med tiden.
Att förmå finna frid i att bara vara. I tempo som liksom harmoniserar med kropp, själ och ambition för vad som ska bokföras på upplevelskontot.
Innan den yttersta dagen randas och det är dags att betala det ultimata priset.
Det låter brutalt, och det kanske det också är.

Livet, och i synnerhet insikten om dess förgänglighet.
Kan varken verifiera eller vifta bort den eventuella förekomsten av en existens bortom denna den direkt fysiska. Tills vidare håller jag emellertid steg som styrs över Tellus mylla för verklighet och investerar allt krut i detta nu.
Och det är just i nuet mirakel kontra krux sjunger sitt laddade lov. Egna studier i ämnet gör gällande att det ytterst sparsamt uppstår tillfällen då jag tänker ”aha, det är alltså så här det känns att ha det som allra bäst och verkligen njuta av livet”.
Dylika klargöranden sker senare. När stämningar stillas och musiken skruvats ned. När intryck samsas, sorteras och ställs bredvid andra måhända blaskigare upplevelser.
Det kanske faller på sin egen orimlighet att medvetet och med tusen känselspröt aktiverade ständigt söka själva andemeningen av att ”fånga dagen” och dess något söndertuggade latinska term.

I vuxenvärldens turboläge och med alla sikten kalibrerade att jaga lycka. Kanske är det snarare i vetskapen om livets förmåga att bjuda turbulens trygghet föds.
Den här – för så många som möjligt förhoppningsvis så långa som möjligt – resan kommer oundvikligen bjuda lite av varje.
Stort, smått, högt och lågt.
Fint, fult och skinande i krock med skitsunk.
Härligt och hemskt.
Vill tro att magin ofta bor i de små tingens tindrande trolleri.
Som att min sexårige son har en 118 låtar lång Spotify-lista döpt till ”Pommesmannen”, där titeln omges av emojis för stripskartonger.
En liten portion lycka som räcker långt för mig.

Facebook

ANNONS

ANNONS