Kyrkogården i Grängesberg skapades av Lars Israel Wahlman år 1923. Den är stor och lummig med nivåskillnader, slingrande vägar och olika inslag som skog, murar, trappor och vatten.
I Grängesberg låg tidigare både kyrkan och kyrkogården närmare gruvan men fick lov att flyttas på grund av rasrisken. Först flyttades själva gravarna.
– 1951 flyttade de 1 137 stoft står det i papperen, berättar Åsa Bäckström som är kyrkogårdsvaktmästare i Gränge-Säfsnäs församling.
– Det sägs att de för att vara diskreta grävde upp och flyttade gravarna på nätterna till vad vi nu kallar gamla kyrkogården, fortsätter Roland Persson, kyrkogårds- och fastighetschef.
Gamla kyrkogården ligger närmast riksväg 50 och innehåller drygt hundra gravar. Den räknas som ett kulturområde och ska behållas som den är.
Många andra gamla gravar sköts också av kyrkan. Det är Dalarnas Museum och Länsstyrelsen Dalarna som gjort en inventering för några år sedan för att se vilka gravar som har högt eller mycket högt kulturvärde.
– Högt kulturvärde kan vara en speciell stensort eller utformning. En sådan gravsten ska stå kvar men kan användas igen om man slipar bort namnet, berättar Roland Persson.
Gravstenar som anses ha mycket högt kulturvärde ska däremot bevaras precis som de är.
– Det kan vara en sten som har ett symboliskt värde för orten. Här anses också gravstenar med titlar vara speciellt.
En av de mest kända gravarna med mycket högt kulturvärde i Grängesberg är den så kallade Dynamitgraven. Den består av en stor minnessten och sex mindre gravstenar i form av tändhattar.
Den uppfördes efter en stor olycka i dynamitfabriken då sex män miste livet 1926.
En annan speciell grav är rest efter Grängesbergsjätten, Anders Gustav Andersson, som dog 1918 och som var känd för sin enorma storlek och styrka.
– Han lastade på så stora malmblock på tågvagnarna härifrån att de inte kunde lasta av dem i Oxelösund utan han måste åka dit och lasta av dem själv.
Det är exempel på gravar som anses särskilt viktiga att bevara. Andra gravar däremot måste tas bort om ingen vill förlänga gravrätten och fortsätta sköta dem när gravrätten gått ut efter 25 år.
– Många väljer att lämna tillbaka dem till kyrkan, säger Roland Persson.
Varför måste man ta bort gravarna när det finns plats?
– De blir oskötta och fula. Folk klagar eftersom de vill inte ha en ful grav bredvid sin, säger Åsa Bäckström.
– Och vi får inte använda begravningsavgiften till att sköta dem, fyller hennes chef i.
I stället sår man igen ytorna med gräs eftersom de flesta numera väljer askgravplats eller minneslund. Kyrkogårdarna blir luftigare och luftigare.
– Så är det överallt. När den här kyrkogården anlades bodde det 9 000 invånare i Grängesberg. I dag bor det bara en tredjedel här, säger Roland Persson.
– Hela vår församling med tre kyrkor skulle klara sig med kyrkogården i Säfsnäs som är minst.
Sedan förra året har 150-200 gravstenar tagits bort från kyrkogården i Grängesberg, alla noggrant fotograferade och nedtecknade i en så kallad gravbok. Om ingen anhörig gör anspråk på dem så kommer de att krossas.
– Men även om man som anhöriga vill ha tillbaka gravstenen så är det noga reglerat hur den får användas. Man får till exempel inte sätta upp den i trädgården hur som helst. Skriften ska slipas bort så att den inte längre förknippas med en gravsten.
Är det många som gör det?
– Nej, väldigt få vill ha tillbaka stenarna utan brukar återlämna dem till kyrkan.
Fakta/Kyrkogården i Grängesberg
Anlades 1923 av arkitekt Lars Israel Wahlman.
1951 flyttades gravarna från rasriskområdet där det tidigare fanns en kyrkogård.
Kapellet byggdes 1932 och hade också ritats av Wahlman.
Grängesbergs nya kyrka invigdes i december 1974.
1976 flyttades den gamla träkyrkan som även den låg på rasriskområdet. Den finns numera i Trunna i Orsa.
