Flygfoto över torpet Grabbo 1969.
Foto: Från Lars Östlunds arkiv

Kvasttillverkning första ”industrin” i Källhagen

KÄLLHAGEN. I samband med att riksväg 68 mot Norberg erhöll ny sträckning i början på 1980-talet fick det gamla torpstället Grabbo i närheten av nuvarande Källhagen stryka på foten. På detta torp tillverkades genom åren hundratusentals björkriskvastar åt Avesta Jernverk, på sätt och vis den första ”industrin” i Källhagen.

Torpet Grabbo tillhörde en gång det så kallade Djäknehytterotarnas skifteslag och omnämns i skrift redan i början av 1700-talet. Skifteslaget var bildat utifrån att Djäknehytteborna – som tidigare tillhörde Grytnäs – själva ville sköta sina egna angelägenheter på södra sidan Dalälven. Man ägde en hel del mark där, ända upp till Västmanlands-gränsen och ner till Krylbo.
En av gårdarna som låg inom skifteslaget var kronotorpet Grabbotorp, tidigare använt av bland andra skogshuggare. I början av 1900-talet kom Erik Eriksson (1860-1948) dit med sin familj till Grabbo. Då fanns det fortfarande ingen riktig väg till den ensligt belägna platsen.
– Jag fick hoppa över tuvorna till skolan eller följa Norbergs-banan, berättar hans son Knut Eriksson (1892-1964) i en tidningsintervju på 1940-talet.
Med Norbergs-banan avsågs Krylbo-Norbergs Järnväg (KNJ), som byggdes på 1870-talet och drogs fram över Grabbo-torpets ägor. Egendomen klövs då mitt itu och man fick en hög järnvägsbank rakt över åkrarna. I folkmun kallades den för ”Grabbobanken”.

Kvasttillverkningen sysselsatte tre generationer i Grabbo. Här är två av dem, initiativtagaren Erik Eriksson och barnbarnet Nils (1929-1974), i sinom tid en välbekant profil i Avesta.
Från Lars Östlunds arkiv

Knut Eriksson köpte Grabbo av Kronan 1933 och lät då uppföra flera nya byggnader på den omkring fem tunnland stora tomten. Men mycket var ändå omodernt och ännu i slutet av 1940-talet uppges Grabbo ha varit den enda gården inom Avesta stads gränser som saknat elektricitet. Man hade inte heller kommunalt vatten.
På gården stod ett storvuxet och egendomligt äppelträd med flera sammanvuxna stammar. En man i 75-årsåldern som besökte platsen redan omkring 1910 berättade att frukträdet hade sett likadant ut i hans barndom, så det var av ansenlig ålder.
Massillverkningen av björkriskvastar i Grabbo startade i början av 1920-talet. Kvastarna såldes till Avesta järnverk och användes främst i grovplåtverket för att sopa plåtarna rena från slaggpartiklar under valsningsprocessen.
Särskilt utmärkande för kvastarna var att de bands med björkvidjor. Det ansågs mer hållbart än vide. Konsten var att få till den rätta ”vridningen” på björkvidjorna, men efter att ha gjort ett antal tusen exemplar hade man sannolikt lärt sig knepet.

På gården låg ofta väldiga björkrisknippor i väntan på att bearbetas. Från början var råmaterialet gratis, men senare blev man tvingen att köpa ris. Det gick inte heller med vilket björkris som helst. Det skulle vara friskt och fick inte ha börjat röta.
Kvasttillverkningen gav full sysselsättning åt familjen Eriksson under de fyra decennier verksamheten pågick. På 1940-talet uppgav man att ungefär 25 000 kvastar om året lämnade Grabbo. Familjen utförde tveklöst en värdefull insats för järnverkets grovplåttillverkning. Kvastarna var dock förbrukningsvara och många bruksare kunde konstatera att ”nya kvastar sopar bäst”. Helst om de dessutom kom från Grabbo.
På sätt och vis kan man säga att kvasttillverkningen i Grabbo var den första egentliga industrin i Källhagen, som för övrigt är ett återanvänt namn från någon gammal betesmark eller ängshage i området.

Måhända är det en rejäl björkriskvast från Grabbo som Emelie Westling (1875-1952) vid järnverkets ladugård i Stubbsveden poserar med på denna bild från 1930-talet.
Från Lars Östlunds arkiv

När kvasttillverkningen i Grabbo upphörde i början av 1960-talet hade tre generationer haft detta hantverk som födkrok. Allra mest engagerad hade Knut Eriksson varit, men så blev han sjuk gick ur tiden 1964. Änkan Ottilia (1900-1982) bodde kvar något år, men valde sedan att flytta in till Avesta och ha Grabbo som fritidsboende.
Så småningom sålde familjen Grabbo och under några år från slutet av 1960-talet blev det något av ett djurcentrum på platsen. I början av 1970-talet fanns dessutom ridskola i mindre format.
Omkring 1983-84 revs samtliga byggnader för att ge plats åt den nya sträckningen av riksväg 68 mot Norberg. Kvar på platsen lämnades bara en ovanligt storvuxen gran som minne. Allt annat från ”kvastfabriken” var så att säga bortsopat.

Lars Östlund

Facebook

Populärt på webben

Läs senaste numret av Lokalt i !

Artiklarna i E-tidningarna går även att lyssna på!

ANNONS