Carl Noréns klangbotten är i upptakten av 2022 patinerad av såväl melankoli som kärlek och aptit på livets melodi.
En comeback till vad som en gång utgjorde hemvist och idé om själva alltet.
De under hösten frigjorda singlarna med Dan Andersson-tolkningar följs nu upp av ett fullängdsalbum på samma tema.
Den både musikaliskt och emotionellt stöpta pjäsen är ett resultat av vad som föds i avskildhet, i en stuga där Carl och hans familj tidigare spenderat tid undan pandemins klor.
– Under året i stugan här i Dalarna hittar jag ett par gamla inspelningar i min telefon, från tiden då mina barn var små. Dessa tolkningar av Dan Andersson-dikter sår ett nytt frö som växer när jag upptäcker en antologi av Dan, och fortsätter att skriva musik till hans alster.
Carl Norén har i och med detta mer eller mindre omedvetet påbörjat ett återtåg i fråga om både metod och musikalisk känsloförankring.
Nära vännen och Sugarplum Fairy-kompanjonen tillika trummisen Kristian Gidlund avlider den 17 september 2013 efter en lång kamp mot cancer.
Carl drabbas hårt av Gidlunds frånfälle. En tidigare solid relation till musiken som livsväg blir med ens flyktig och agerar inte längre huvudled för Norén, mellanbroder i en skara om tre där den äldre respektive yngre heter Gustaf och Viktor.
– Det tog stopp efter Kristian. Hade ingen idé om vad framtiden skulle ge, men musik kändes avlägset. Delade bland annat närheten till dikter med honom, och när han gick bort hade jag svårt att hitta en väg inom det kreativa.
– Nu är en annan tid, men det har varit en lång resa hit. Har nästan börjat om från noll. Sökte mig tillbaka till det här att bara vara med och inom musiken. Hade nästan glömt bort hur fritt och fint det känns, anförtror en musiker som efter tysta år åter kopplat upp sig själv mot ett skapandemässigt kraftcentra.
Han hyllar uppväxtens närhet till musik i barndomshemmet, där den svenska proggen går hand i hand med The Beatles och mängder av tonala yttringar via högtalarmembranen.
I vuxenlivet tvinnas också band till den vemodiga känslan i dalastöpt folkmusik.
– Har en annan, bredare palett och fördjupad koppling till musik än när jag var 19 och mest ville göra världens största platta. Vilket förvisso också har sin charm, nyanserar den i dag 38-årige multiinstrumentalisten.
I anslutning till Dan Anderssons skrivna gärning har Carl många ömma omdömen.
Den i Skattlösberg 1888 födde Daniel “Dan” Andersson dör redan 1920 i Stockholm till följd av förgiftning från den cyanvätegas som använts till sanering på hotellet han då bevistar.
Hans produktion är dock diger och synnerligen omtalad. Anderssons position i den svenska litteraturen är upphöjd, och ett av många framträdande verk är diktsamlingen “Svarta ballader” (1917).
Den 21 januari presenteras Carl Noréns album “Svart som ballader” via Dalapop/Valley Music. En varsamt stämd volym där smakfullt smyckade visor ger nytt liv till dåtida poesi med nutida relevans.
När tonerna av “Nu mörknar min väg” ömsom omfamnar, ömsom rispar ett lyssnande hjärta förefaller det oklart om 105 år eller blott några ögonblick passerat.
– Det krävs en trollkarl som Dan för att uttrycka dessa känslor i ord, hyllar Norén den för Dalarna och i synnerhet Ludvikatrakten symbolstarke Andersson.
– Har familjekoppling till Grangärde och har spenderat en hel del tid i den del av södra Dalarna jag anser på många vis magisk. Har fiskat och plockat mycket svamp där. Förhoppningsvis gör jag Dans gärning rättvisa i mina tolkningar, fortsätter han i ett anslag präglat av ödmjukhet.
Första singeln “Jag har drömt” sätter ett sigill av innerlighet på vers och refräng som vuxit i styrka sedan dess entré i oktobers upptakt.
Albumets releasedag till ära bjuder Carl med samarbetsaktörer in till ett livesänt och kostnadsfritt “hemma hos”-gig på dalajord där bland annat de nya låtarna premiärluftas.
När tiden är den rätta tror han sig också hitta en rimlig väg tillbaka till den traditionella livescenen. Vägen i nuet framstår viktigare än målet i sig, och han framhåller den individuella betydelse Dan Andersson-projektet skänkt honom.
– Ja, det är i sin helhet en rätt personlig relation i flera avseenden. Även i form av Dans koppling som poet med anknytning till arbetarkulturen i Borlänge, säger han i riktning mot hemstaden.
Den rika flora material sprungen ur Dan Anderssons penna ger även Carl anledning att framöver också släppa ett andra album av trängande intensiva tolkningar i tonal kropp.
Nu stundar emellertid första ansatsen i ett omfångsrikt kapitel omgivet av påfallande emotiv natur.
– Det är på sätt och vis bara en slump att den här musiken blir offentlig. Jag sjöng mest för familjen där i stugan när min fru sade “du borde göra något av det här”.
– Har levt med de här låtarna och varit väldigt försiktig inför att dela med mig av dem. Men nu känns det bra och jag tycker väldigt mycket om musiken och vad den för med sig, säger Carl Norén.
