“Kändisarna som korsat min väg (del 1)”

Med åldern blir jag mer och mer nostalgisk och tjatar ut mina kollegor och vänner med gamla anekdoter från livet inom media. Både roliga, sorgliga och dråpliga. Alla möten med potentater och kändisar i allmänhet.

Konstigt nog blev man aldrig starstruck. Kanske för att man var så uppe i varv över att bete sig professionellt och inte falla i total trans och hänförelse över att träffa dessa ibland mycket uppvaktade kändisar inom idrotts- eller musikbranschen, eller till och med kungligheter.
Kungligheter är en historia för sig. Där krävs det rejäla ackrediteringar, som det heter när vi blir synade i sömmarna innan vi får gå nära högviltet. Först ska man ha det eftertraktade presskortet och sedan ska det visas/skickas in digitalt för att en ackreditering ska utfärdas, vilket ger tillträde till evenemang av särskilt rang.
För att träffa prins Bertil behövdes ingen ackreditering.
Han var inbjuden till Stora AB:s 700-årsjubileum med pampig middag i Kupolen. Jo, du läste rätt, det var på den tiden som Kupolen hade en arena på tredje plan.
Där bland annat tv-programmet ”Gladiatorerna” spelades in.

Den här gången var jag i tjänst som pressfotograf och tidningen jag jobbade för hade skickat sin självutnämnda hovreporter.
Hon var mycket förtjust i kungligheter (det är jag med) fast inte lika förtjust som hon.
Hur det nu kom sig så hade hon fått nys om att prins Bertil inte hade skjuts till middagen.
Då klev hon givetvis in och lovade skjuts. Det vill säga att jag skulle hämta och skjutsa honom till middagen.
På den tiden sa man inte emot en äldre kollega, varpå jag fann mig i beslutet och åkte till hotellet i min gamla turkosa Volvo 142:a.
Inte någon limousine precis, utan en lortig bil både på ut- och insidan, full i gamla tomma filmburkar och annat bös på golvet vid baksätet.
Eftersom journalisten i fråga också skulle ha skjuts fick prins Bertil snällt knöla sig in i baksätet, efter att jag hoppat ur och dragit fram förarstolen (bilen var en tvådörrars …).

Men alla verkade nöjda och glada och allt avlöpte fint.
Hur de tog sig hem har jag ingen aning om, för då stod jag i mörkrummet och framkallade bilder för brinnande livet för att hinna få med i tryck.
Hur det var att träffa Pernilla Wahlgren och bröderna Ingrosso, eller Per Gessle, får du läsa om nästa gång jag ska skryta över kändisar jag mött å yrkets vägnar.

Facebook

Populärt på webben

Reporter

Snabblänkar

ANNONS

Läs senaste numret av Lokalt i !

Artiklarna i E-tidningarna går även att lyssna på!

ANNONS