Idag fortsätter makarna Nils-Erik och Mia Eriksson med tillverkningen som är ett hantverk från svans till kropp.
– Vi tog över för snart tio år sedan och efterfrågan har ökat. Nästan all försäljning sker via återförsäljare i Dalarna, Stockholm och även i Berlin och Tokyo, säger Nils-Erik Eriksson och visar in i verkstaden.
Tidigare skedde all tillverkning inne på Janersgården, där Nils-Erik Ersson för övrigt är 14:e generationen, men sen 28 år tillbaka pågår hantverket i en stor maskinhall strax nedanför gården. Här finns gott om plats för såväl mörksuggor som verktyg och maskiner.
– Vi värnar om hantverket och vi använder i princip alla verktyg liksom vissa maskiner från förr. En del har vi byggt om, och de här maskinerna är tillverkade för mörksuggor, säger Nils-Erik Eriksson.
Hantverket startade med Nils-Eriks farbror, Birger Eriksson, som ville skapa en figur och en symbol likt Dalahästen. Han tog med sig idén hem till Janersgården där han utvecklade idén tillsammans med till Nils-Eriks pappa, farfar och farbror och 1955 drog hantverket i gång.
Året efter lanserade Birger Eriksson mörksuggan som en dalasouvenir. Tillsammans med målaren Verner Molin startade han också Mörksuggefonden som resulterade i den konstsamling som kulturhuset förfogar över.
– Mina föräldrar fortsatte att tillverka mörksuggor, pappa är död men mamma hjälper fortfarande till ibland, säger Nils-Erik Eriksson.
Han berättar vidare att träslaget de jobbar i är al och allt är ett handjobb från planka till färdig mörksugga.
– Alen hugger vi själva så långt det går och sen fortsätter arbetet inne i verkstaden.
Kropparna svarvas, slipas och målas med svart lackbets. Ögonen målas för hand och förses sen med en liten möbelspik i mässing som lackeras för att få en blank yta. De speciella svansarna, i ståltråd, böjs till med hjälp av gamla och specialtillverkade verktyg.
– Svansarna ska ju ha sin speciella form och sen gjuter vi på olika tyngder och sätter på svanstoppen som består av färgat lin.
Det är ett långt och utdraget arbete och figurerna blöts också upp i hetvatten för att få upp en ruggig yta innan de målas.
– Problemet är att både jag och hustrun jobbar heltid, så det blir kvällar och helger som vi jobbar med mörksuggorna.
Nils-Erik Eriksson jobbar som speciallärare i matematik på gymnasiet i Borlänge, där även hustrun jobbar som lärare.
– Det är rätt praktiskt när vi pendlar.
Makarna har två barn, 26 och 28 år, som kan rycka in och hjälpa till vid behov.
– Men som regel är det bara jag och Mia som jobbar och från att vi får en beställning tar det omkring sex veckor innan allt är klart för leverans.
De färdiga mörksuggorna blickar orörligt fram från hyllor, arbetsbänkar och från trädgrenar som hängts upp i ett hörn i entrén till verkstaden. De svarta figurerna har även omnämnts ha ett visst släktskap med Mumintrollet. Och viss likhet kan skönjas, som öron, ögon och avsaknaden av mun. Men i övrigt är mörksuggan en figur som är ensam i sitt slag.
– Det är roligt att vi kan fortsätta att hålla liv i hantverket, och det fortsätter vi med så länge det är efterfrågan, säger Nils-Erik Eriksson.
Mystisk och omskriven figur
Mörksuggan omtalas i gamla uppteckningar från flera dalasocknar. Den symboliserar inte bara själva mörkret, utan också något av den mystik och magi som alltid fängslat folkfantasin i Dalarna. Professorn Aron Borelius, känd från bland annat kulturkapitlet i Rättviksboken gjorde en lyrisk presentation av Mörksuggan till den första utställning av Mörksuggefondens konstverk på Dalarnas museum 1960.
I en uppsats vid Institutet för folklivsforskning vid Stockholms universitet har Catharina Sack år 1979 behandlat Mörksuggan under rubriken ”Från folktroväsen till turistsouvenir”.
Författaren och akademiledamoten Werner Aspenström skriver i ”Författarnas djurbok” om ”djur som lever och verkar utan att inneha zoologisk legitimation”. Till dessa räknar han, förutom enhörningen och snömannen, även Dalarnas egen mystifikation, mörksuggan.
Uppteckningar under ordet Mörksugga i landsmålsarkivet i Uppsala är från 1920-talet. De kommer från flera socknar kring Siljans södra del: Rättvik, Leksand, Djura, Gagnef och Ål. Där beskrivs Mörksuggan som ett väsen att skrämma barn med när de vill ränna ute för länge på kvällarna. “Akta dig så inte Mörksuggan äter upp vägen för dig!” Men också som ett onormalt stort, svart svin och som en vedklump i spisen som inte vill brinna. Samt som ett namn på kvinnans könsorgan i uttrycket: Sitt å grena å vis marksugga.”
Källa: Janersgården
