Tillsammans med Tommy Persson kommer hon nu leda en Linusgrupp i Säter. Paret har nära samarbete med skolornas kuratorer som möter många barn i vardagen. De har sett att den psykiska ohälsan har ökat eftersom de fått in fler anmälningar via socialtjänsten.
– Under pandemin har folk isolerat sig. En del har tyckt att det varit bekvämt och andra har upplevt att det varit svårt att komma ur ”bubblan”, analyserar Tommy.
– Vi har barn som fått vänta under pandemin, men vi har jobbat med individuella lösningar, förklarar Rebecca.
Alla barn och ungdomar från förskoleålder upp till 18 års ålder är välkomna till en Linusgrupp. Gruppen formas utefter de behov som finns.
– Vi försöker få till grupper där de är någorlunda jämnåriga och passar ihop. Är det någon som är allt för ung eller gammal för denna grupp erbjuder vi dem individuellt stöd i väntan på nästa gruppstart, försäkrar Rebecca och Tommy förklarar att vissa av dessa barn är mognare än vad de borde vara.
– De här barnen har i regel fått ta väldigt mycket ansvar, konstaterar han.
Träffarna har olika teman. Dessa teman kan vara ”känslor”, ”du är inte ensam”, ”rätten att säga nej”, ”skuld och skam”. Deltagarna får redogöra för ”veckans höjdpunkt” och ”veckans bottennapp”. Det är ett populärt inslag, enligt Tommy.
– Då pratar vi om sådant som inte varit helt bekvämt och något som varit bra. Veckans bottennapp har varit att en pappa fått återfall och höjdpunkt har varit ett besök på Skansen.
– Vi gör samma saker i samma ordning varje gång. Det är viktigt för att barnen ska få en rutin. Det gör att de känner trygghet i gruppen. Det är det viktigaste, tycker Rebecca.
Rebecca påtalar att det inte är någon större skillnad på effekterna för ett barn som lever nära ett missbruk eller psykisk sjukdom.
– Känslorna, som skuld och skam, kan vara desamma, förklarar hon och tar ett exempel med mellis, som kanske inte finns hemma i något av de hemmen. I Linusgruppen får barnen alltid mellis.
– I början kanske fikat är det viktigaste, inflikar Tommy.
Förutom att prata brukar gruppen titta på film, leka, fika, baka, pyssla och bara ”hänga”.
– Är det yngre barn får de uttrycka sig i pyssel och lek. De äldre barnen för vi mer diskussioner med. Framför allt försöker vi få det mysigt i gruppen. Den här platsen ska kännas trygg och alla får vara med och påverka. Alla vet varför alla är här och vi gör inte någon stor grej av det. Desto tryggare barnen blir i gruppen, desto mer vill de prata, förklarar Rebecca.
– Men ingen måste prata, klargör Tommy.
Rebecca ser en stor skillnad på en Linusgrupp jämfört med att tala med ungdomar i individuella samtal.
– Det är fint när jämnåriga delar med sig och sedan fortsätter hålla kontakt med varandra. Jag har sett när barn, som inte vill prata, öppnar upp sig och börjar visa känslor, säger Rebecca.
Alla föräldrar tycker inte att det är okej att deras barn deltar.
– Så är det och då försöker vi förklara för föräldrarna varför det är bra att dottern eller sonen är med i gruppen, säger Rebecca och fortsätter:
– Ett av våra mål är att visa att det går att må bra även om en anhörig mår dåligt. Det går att hitta sin livsglädje. Det viktigaste är att barnet inte tar på sig ansvaret.
Någon av gruppledarna tar alltid kontakt med deltagarens förälder.
– Det tycker vi är viktigt. De får den första informationen tillsammans med föräldrarna. Det är viktigt att de förstår att vi inte pratar om att de är dåliga föräldrar. Barnen ska få verktyg att förstå att det inte är deras ansvar att en förälder mår dåligt. Att hitta strategier för sig själv. När vi gjort utvärderingar av tidigare grupper har barnen tyckt att det viktigaste varit att få träffa andra i liknande situation.
Tommy säger att han förvånas över hur många, i svåra situationer, som faktiskt vill ha hjälp, men att det finns ”gråzoner”. Och att vissa inte vill att någon pratar om hur de har det hemma.
– I en sådan här liten kommun vet många vilka som har det lite jobbigt. Barn träffas i skolan och utbyter information, konstaterar han.
– Det bästa är när den anhöriga också vill ta hjälp och vi kan jobba med dem parallellt, tycker Rebecca.
I slutet av september startar öppenvården i Säter även en anhöriggrupp.
Nedan finns exempel på olika konsekvenser och symptom man kan få när man har det jobbigt hemma:
Ständig oro
Sömnbrist och koncentrationssvårigheter
Ångest och stress
Överprestation och vilja att ständigt ”vara duktig”
Ta hand om alla andra, ta stort ansvar
Tränga bort känslor
TEB=Tillfälligt energifrigörande beteenden. Till exempel att döva och fly från känslor med droger, mat, självskador, sex, träning, dator (sociala medier, spel och så vidare)
Vara elak mot andra eller sig själv
Ta ut sina negativa känslor på fel personer
Stänga in sig, isolera sig
Bli utagerande, vara våldsam
Ha destruktiva relationer
Källa: www.maskrosbarn.org
