Förra året delades närmare 100 000 kronor ut till 123 barn. Pengarna är ämnade för att barn ska få en ”guldkant på tillvaron” till jul. Christina Arvidsson och Marie Vicky Björklund är föreningens samtalsmottagare. Det är de som svarar när behövande ringer för att få ta del av gåvan.
– I år är det rekord. För cirka tio år sedan fick mellan 30 och 40 barn bidrag. I år blir det över 150 barn. Det är kul att få hjälpa många, men samtidigt är det tråkigt att det behövs, säger föreningens ordförande Tommy Matsson.
– Det är ökade priser och dyrare nu. Pengarna räcker inte till när folk går till affären för att handla, inflikar Vicky och Christina håller med om att deras verksamhet behövs.
– Vi har ju inga moraliska aspekter varför de söker pengar och dömer inte någon utan behandlar alla lika, poängterar Tommy.
Förr fick den som behövde hjälp lämna sina uppgifter och sedan fick butiker dessa. Tanken var att den som behövde skulle få pengar till kläder och skor. Nu får de behövande presentkort som är laddade hos Hedemora Handlingskraft.
– Vi försöker dedikera det till barnen, men det är inte personligt. Vad de gör kan vi inte styra. Om föräldrarna handlar matvaror för presentkortet frigör förhoppningsvis detta ett kapital att köpa något till barnen, hoppas Tommy.
Anledningen till att han vill engagera sig är att hjälpen går till Hedemoras medborgare.
– Det kan vara våra grannar och personer som vi ser på stan. I stället för att skicka iväg en slant till en organisation som känns mer abstrakt så tycker jag det här är mer ”basic”. Många gör insamlingar till världens barn, men glömmer ofta sina grannar.
Alla barn får samma summa. Tommy påtalar att ”hundra kronor är mycket för den som inget har” och att föreningen gör sitt yttersta för att endast dela ut till de som behöver det. Alla i styrelsen bor i Hedemora och har god insyn i samhället. Sällskapet Hedemora Jultomtar är kommunens äldsta förening och startade 1882. En äldre släkting till Vicky fick hjälp från sällskapet när han var liten.
– Han berättade att det betydde mycket för familjen hade det inte så bra ställt.
Enligt stadgarna är det barn från förskoleklass till klass nio som är berättigade att få del av pengarna.
– Jag kan tänka mig att då var det en magister eller skolfröken som såg vilka barn som var i behov av hjälp. Barnen som inte gick i skolan var svårare att ”snappa upp”, funderar Christina.
Samtalsmottagarna får reda på en hel del om de som ringer. De frågar inte om de vuxnas inkomst, men vill veta barnens namn, när de är födda och vilken klass de går i.
Samtalsmottagarna frågar den som ringer om hen jobbar och hur många barn hen har, men ställer inga frågor om vad personen lagt sina pengar på. Vissa samtal blir längre och många öppnar sig för Vicky och Christina.
– Det är många ensamma personer som ringer och behöver prata. Det kan bli rejält långa samtal ibland, enligt Christina som tycker att deras funktion då är att lyssna.
– Vi har en tystnadsplikt och de som ringer ska känna förtroende för oss. De som ringer ska känna att ”tomtarna vi pratar med berättar inte om det här någon annanstans”.
En del tycker att det är svårt att söka bidraget.
– Då bemöter vi det med att berätta att det är jättebra att de har vågat be om hjälp och söka pengarna, förklarar Marie Vicky, som tror att föreningen alltid kommer att behövas.
Föreningen får både stora och små summor av privatpersoner och företag. En av de återkommande givarna är Odd Fellow i Hedemora.
– Vi har en sparbössa som skickas runt i matsalen när vi sitter och äter, berättar en person som tillhör Rebeckagrenen inom Odd Fellow Orden, men vill vara anonym.
– Denna månad och en månad tidigare har pengarna gått till ”Hedemoratomtarna”. Vi månar om dem till jul och vi vet att pengarna kommer fram dit de ska. Till Hedemorabor.
Nu ska föreningens styrelse ha ett möte för att besluta om hur pengarna ska fördelas. Därefter ringer samtalsmottagarna tillbaka för att avge sitt svar.
I början av december delas presentkorten ut, men endast till de som ringt under vecka 46.
Gruppen säger att de känner sig ödmjuka inför uppgiften, men att de känner sig lika lustfyllda som Karl-Bertil Jonsson inför att få hjälpa andra.
– Jag missar aldrig Karl-Bertil på julafton, erkänner Tommy.
