München 1972.
49 år sedan.
Så länge sedan är det jag såg så lite av olympiska spelen som det som nu pågår.
Vad är det som har hänt med mig?
När OS avgjordes i Sydney 2000 satt jag uppe halva nätterna för att hänga med.
Nu skriker kroppen ”gå och lägg dig i tid”.
Gammeln?
Lite handboll, en hel del fotboll, en kvart simning och lika mycket (lite) friidrott och golf.
Das is alles.
Det är förstås stor skillnad på att vara 35 och 56 år.
Men om tre år då fasen ska det bli mycket OS-tittande.
Då avgörs olympiska spelen i Paris.
Eller så har jag blivit lite mätt? Vi blir fullkomligt överkörda av sport på tv – 24/7.
Så var det inte i München 1972.
Då var jag sju år och hade nyss upptäckt sportens värld.
Jag minns Mark Spitz sju OS-guld och David Wottles fantastiska spurt på 800 meter.
Ni vet han med kepsen.
Jaså, du minns inte det, eller kanske är du för ung.
Kanske är det också en efterhandskonstruktion från mig.
Men jag minns också Richy Bruch brons i diskus, en av 16 medaljer Sverige tog på OS för 49 år sedan.
Det blev dessutom fyra guld genom simmaren Gunnar Larsson (två), Ulrika Knape (simhopp) och en blott 38-åring Ragnar Skanåker.
Minns jag dessa? Vet inte, kan också vara en efterhandskonstruktion…
Olympiska spelen 2021 (eller 2020) avslutas på söndag och jag kommer att avsluta snyggt med en hel del tittande.
Och givetvis så jag fredagens fotbollsfinalen för det bästa svenska damlandslaget i fotboll i historien.
Vem vad minns jag bäst och mest av alla sommar-OS?
Kanske är det Gärderuds seger på 3 000 meter hinder 1976? Eller Jan-Ove Waldners pingistriumf 1992?
Nej, det får bli något helt annat – Lars Frölanders guld 2000 i Sydney.
Mitt i natten. Och drygt 50 sjukt spännande sekunder.
Hetast just nu.
Premiären av Svenska Hockeyligan närmar sig.
Kallast just nu.
All reklam under OS… Ja, jag vet att de måste vara så, men det är drygt.
