Hans Björke sitter i skuggan på den nybyggda altanen till huset som han och hustrun Ulla flyttade in i 1977. Han löser soduku.
– Jag har alltid gillat matte och det här är det bästa sättet att koppla av på, säger han och lägger i från sig pennan.
Hans har jobbat på SSAB i nästan 50 år. Många Borlängebor känner igen honom genom engagemanget i Järnbruksklubben, i Borlänge Musikskolas föräldraförening, i hembygdsföreningen och som kultur- och fritidspolitiker. På fritiden har han också arrangerat och kört bussresor.
– Jag har varit duktig på att organisera och att hantera folk. Det lärde jag mig redan som ung pöjk när jag följde med min far som ordnade bussresor för olika supportrar kors och tvärs över Sverige, berättar han.
2012 drabbades Hans av en tia, en mindre propp i hjärnan. I övrigt kände sig Hans helt frisk, men det gjordes en rejäl undersökning av hans hälsa. Det visade sig att han hade tre olika fel som inte hade med varandra att göra eller med tiaattacken: Ett hål i förmaket till hjärtat, en tumör i huvudet samt vattenskalle.
I tur och ordning skulle problemen åtgärdas. Hålet i hjärtat ansågs mest akut på grund av risken för stroke. Därefter opererades tumören bort.
– Den var godartad men låg ovanför det motoriska centrat som gjorde att jag skulle kunna bli lam om den växte.
Vad tänkte du när du fick veta hur det stod till?
– Jag var lite nervös över det där med tumören och vad som skulle hända vid operationen. Men det gick bra och nu har jag 35 stygn häruppe, säger Hans och pekar på hjässan.
Den operationen skedde i mars 2017 och en kort tid därefter skulle en shunt opereras in som skulle minska trycket på hjärnan. Det ingreppet drog emellertid ut på tiden, vilket i efterhand visade sig bli Hans räddning.
I juni samma år var Hans och Ulla i sin sommarstuga vid Gläcken mellan Säter och Smedjebacken.
– Vi skulle gå ner till bryggan och dricka kaffe, men jag fick lov att gå på dass först, berättar Hans.
När han aldrig kom ner till sin kaffekopp gick Ulla till slut och letade efter honom. På golvet till dasset låg Hans avsvimmad. Tjocktarmen hade spruckit.
Det blev ilfart de fyra milen till Falu lasarett och början på en tre och ett halvt år lång sjukhusvistelse. Den första månaden tillbringade han på intensivvårdsavdelningen.
– När tarmen sprack blev hela min kropp förgiftad och allt slogs ut.
Har du själv några minnen från det?
– Nej, jag var helt borta. Allt är en vit fläck.
Läkarna var inte säkra på att han skulle överleva och Hans tror själv att han var “över gränsen” ett par gånger. Men en som visste att han skulle klara sig – det var Ulla.
– Utan henne hade jag inte överlevt. Hon vägrade att godta att jag inte skulle klara det.
Hans berättar sin historia med lugn och saklig röst. Men när det kommer till fruns och sönernas stöd brister den för några ögonblick och ögonen tåras. Det samma gäller när han berättar om all vårdpersonal han mött på lasaretten i Falun, Göteborg, Uppsala, Linköping, Ludvika och även hemma när han väl kom så långt.
– Jag har fått sådan fantastisk hjälp av så många och sett en så otrolig utveckling, utbrister han.
Sjukdomstillståndet var komplicerat. Specialister bedömde att magen måste läka inifrån. Därför tvingades Hans ligga på rygg i över tre år med öppen mage.
– Men det var tur att inte shunten hade hunnit opererats in, för då skulle jag, enligt läkarna, inte ha suttit här i dag.
Hur mådde du under tiden?
– Jag var som i en bubbla. Jag tittade i taket och på tv:n på väggen framför mig. Det var mitt liv.
Var du rädd?
– Nej, jag tänkte att “jag är där jag är” och jag bekymrade mig inte för morgondagen.
Men under tiden dök en gammal dröm upp, en dröm om att åka Hurtigrutten i Norge.
– Jag sa det mest på skämt först och berättade om det för fler och fler.
Det blev ett viktigt mål för Hans och Ulla att ha i sikte, att någon gång kanske kunna göra den där speciella båtresan efter Norges kust och in i fjordarna.
– För Ulla var det också bra att hon hade jobbet och att hon skaffade Bosse, vår norska skogkatt, under min sjukdomstid. Det hjälpte henne.
Efter att Hans mage till slut kunde sys ihop och shunten några månader senare kom på plats väntade rehabilitering för att lära sig att gå igen. I december 2020 kom han hem till tegelvillan i Nygårdsdalen.
– Midsommar 2021 kunde jag gå utan hjälpmedel och förra hösten kunde jag köra bil igen.
Då bestämde paret Björke sig för att göra turen som blev en livsresa i ordets rätta bemärkelse. I juni körde Hans hela vägen till Bergen där han och hustrun gick ombord på sin allra första resa med Hurtigrutten.
Resan blev ännu bättre än vad de föreställt sig.
– Det var helt enorma vyer, otrolig service och fantastisk mat, säger Hans och visar några bilder på fjordar, fjäll och vattenfall.
Hur mår du nu?
– Jag är nöjd med livet som det är. Jag kan inte ha så många bollar i luften just nu, men jag stressar inte upp mig. Jag är glad att jag lever och har min underbara familj och över all hjälp jag fått på vägen.
Vad har du för planer?
– Jag har börjat engagera mig i styrelsen för hembygdsföreningen igen och så står jag på kommunlistan till fullmäktige. Jussi Björling och vad som ska hända med det nedlagda museet är också något jag engagerar mig i.
Hans ler lite underfundigt och tillägger:
– Och så tänker vi åka Hurtigrutten igen om ett par år.
Fakta
Namn: Hans Björke.
Ålder: 70 år.
Bor: I Nygårdsdalen.
Familj: Ulla, 68, Henrik, 44, och Erik, 39 år.
Yrke: Pensionär.
Intressen: Läsning, politik, kultur och jag älskar att ha kontakt med människor.
