Vi åkte tåg från Dalarna ner till Köpenhamn och fick tillbringa en dag i den danska huvudstaden innan flyget skulle gå från Kastrup på kvällen.
Eftersom det var januari och gråkallt i Norden måste vi ha varma ytterkläder tills vi skulle nå varmare breddgrader.
Vi var extremt noga med att ha lite packning: Åtta kilo i varsin fullpackad ryggsäck. Några dunjackor, mössor eller vantar fick således inte plats. Därför bestämde vi att ta på oss gamla ytterkläder som vi kunde kasta så fort vi kom till Asien.
Så hela vägen ner till Köpenhamn och en hel dag där gick vi runt i avlagda kläder från vår högstadietid. Och skämdes. Vi skämdes som bara tjejer i 20-25-åldern kan göra. Vi var helt hopplöst omoderna och det kändes som om var och varannan köpenhamnare vände sig om och skrattade åt oss.
I alla fall så tog även en gråkall, skamfull dag i den moderna staden slut och vi fick äntligen ta av oss jackorna och dra till Indien. Väl framme i New Delhi visade det sig – till vår fasa – vara nästan lika kallt som i Norden.
Vi hade inget annat val än att ta på oss de fula jackorna igen. Jag bar en mörkblå täckjacka med flaskhalsaxlar av märket Piraya som säkert var lika hopplöst ute redan när jag fick den i sjuan. Och Eva värmde sig i en ljusrosa vinterjacka av odefinierbart märke och snitt. Till det hade vi rutiga halsdukar, färgglada vantar och noppiga mössor.
Och vi fortsatte skämmas. Först flera veckor i norra Indien och sedan i Nepal. Men vi slapp frysa. Att köpa nytt fanns inte med i våra packningsplaner och inte heller i budgeten.
Och någon gång skulle vi ju ändå slänga jackorna – det visste vi.
Dagen började närma sig för att flyga vidare till Singapore med en medeltemperatur på 28 grader året runt. Därmed skulle vi kunna bli av med våra ”förhatliga” ytterplagg för alltid.
Men då hade vi upptäckt att det i Katmandu fanns barn som verkade bo på gatan. Pojkar i 10-12-årsåldern som kurade runt en liten eld av kartonger och skräp på kvällarna.
Sista kvällen letade vi upp två killar som förmodligen aldrig hade ägt en täckjacka – vare sig ful eller fin – och räckte fram våra kläder. Efter en misstänksam blick sken de upp och nappade åt sig dem.
Lite senare såg vi den ena pojken stolt spatsera förbi på gatan i en ljusrosa jacka från 1980-talet. Han såg ut att vara den lyckligaste ungen i världen.
Då fick vi annat att skämmas över.
