Uthusen där hemma i skogen syns inte längre så röda som de en gång varit – och förmodligen borde vara.
Visualiserar många timmars hantering av en piasavakvast då överåriga rester av rödfärg i form av damm ska lämna väggen för att senare fastna på min lagom feta och förmodat svettiga kropp.
Min historik som hanterare av hornsugga imponerar inte – åtminstone inte på hustrun. Samma bitska omdömen gäller för övrigt min förmåga att hantera penslar av alla former. En välvillig tolkning av hennes kritik är att hon ser mig som en onödigt färgstark make med en unik förmåga att färga sin omgivning.
Umgås med lömska planer för att lösa den nära förestående uppgiften. Utövande av ekonomisk makt och försök att tvångsinkalla framtida arvingar är lockande tankar, trots att erfarenheter av tidigare försök inte ger fog för någon optimism.
Måste ännu en sommar lita på min förmåga att övertyga omvärlden (läs hustrun) att utrymmet för fisketurer, bad, båtturer på Väsman och en rad andra angenäma sysselsättningar är väl så viktiga som målning och att en något ljusare nyans av rött klär våra uthus.
Måste ha röta för att lyckas med det.
